”Paris, chérie” av Ida Pyk börjar med en karta. Hade det varit en fantasybok så hade min reaktion blivit åh neeeej. Men nu är det en sk vanlig roman så kartan över Paris ger snarare ååååh, vad fint-reaktion. Le Marais, Shakespeare & Co, Montmartre, ställen man (jag) vill åka till.

För Alva som är huvudpersonen blir Paris en realitet när hon råkar ut för det många tjejer drömmer om. Hon står och väntar på tunnelbanan och blir tillfrågad om hon jobbar som modell och om hon har lust att börja. Snabbt följer hennes första fotografering, och sen ett erbjudande om att åka till Paris på sommarlovet. Helt otroligt för en tjej som går i gymnasiet och som aldrig gjort något modelligt förut.
Boken varvar hennes sommar i Paris med vanliga livet i Stockholm innan hon åkte. Hennes föräldrar är skilda sen några år, mamman har träffat en ny kille, pappan dricker för mycket. Det är en jobbig tillvaro, och det är mycket för att slippa den som Paris känns så lockande.
I Paris däremot, gå ut och festa, stå och vänta i långa köer på att visa upp sig och hoppas på att bli bokad, träffa en kille. Men även, vara jätteensam, längta hem, bli olyckligt kär. Det är de bitarna som förvånar mig mest, för eftersom modelljobbandet och Paris är en dröm för många hade jag ställt in mig på en glittrande upplevelse för Alva. Få alla klyschor om glamour. Men det är inte alls så kul i Paris. Till största delen deppigt och jobbigt och ensamt.

Den bestående känslan efter att ha läst ”Paris, chérie” är ungefär som den man har en grå och tråkig marsdag. Det hände inget kul idag, inget lyfte, precis som jag anade, mars är alltid jättetrist, men snart är det april och då blir det väl bättre.
Jag tror att det beror delvis på att allt inte glittrar för Alva, och det tycker jag är bra!, men att det även beror på att Ida Pyk inte lyckas få så mycket liv i sitt berättande och sina karaktärer. Även när det är lyckliga stunder för Alva och det ska lyfta sig långt över grått och deppigt så känns det tillbakahållet och svalt. Jag kommer aldrig så nära som jag vill, känner inte engagemanget, utan jag tassar igenom det här rätt opåverkad. Bråk med den alkoholiserade pappan eller en fantastisk dejt med skitsnygg kille – det går som på ett ut. Mer känslokontraster hade behövts, för det är ju stor skillnad på det tråkiga livet i en sunkig lägenhet i Kärrtorp eller en vacker sommarnatt i Paris när man upplever amour. Den tillbakahållna, reserverade stilen som funkar bra i ena situationen blir en belastning i den andra.

Något jag gillar helt igenom är Paris. Precis som i ”Vinylprinsessan”, miljön är en stor del av boken med besök på bokhandeln Shakespeare&Co till exempel.

En realistisk undran har jag också. All mat? Modelltjejerna äter helt normala mängder choklad och croissanter och sånt. En anpassning av författaren, eller har de alla en superduperförbränning? Min inbillning är ju inte att modeller börjar dagen med en stor frukost, utan mer typ en kopp kaffe och en cigg och sen är de jättemätta. Tvingas vara åtminstone.

Johanna Lindbäck