När jag läste Karin Thunberg i somras, så var jag litet besviken – var detta ”vanliga” kvinnors sjuttiotal. Det lilla? Liksom. Jag ville verkligen ha vanliga människors vardag, inte bara den här politiska agiterande delen, inte bara kvinnosakskvinnorna med näbbstövlar (lite hårddraget).

Men så kom det till mig i just en politisk bok! Så underligt. Men det är för att Eva Franchell så himla skickligt väver in sitt privata liv när hon pratar om partiet (Socialdemokraterna) och politiken i sin bok som har just namnet ”Partiet”. Hela tiden ur ett perspektiv som är såväl privat som kvinnligt. Vad betyder detta för mig som kvinna? Så småningom som mamma? Som maka?

Det är ingenting mindre än fantastiskt och jag var helt uppslukad under läsningen. Den här sossehösten alltså… Aaah. Det finns så mycket intressant om och med Socialdemokraterna just nu och av allt jag läst, sett och hört, så är det Eva Franchell som berört mig mest. Som jag har pratat om och tjatat om.

Tycker det är så bra, det som står på Bonniers hemsida om den här boken:

”De som var med kommer att känna igen sig och de som inte var födda än kommer att förstå.”

Så, precis så! Jag suger girigt i mig vartenda ord. Sedan ser jag (jag har läst Romero också, men mer om det senare) Eva Franchell i ett seminarium med Michael Romero när jag besöker bokmässan och jag må vara gravid, men jag får tårar i ögonen flera gånger. Politik är så… mäktigt! Berörande! Och så går det att göra så mycket dramaturgiskt med ämnet dessutom. Helst om man är en så bra skribent som Franchell.

Om du nu bara orkar med en sossebok i höst, låt det bli denna. Ett stycke samhällshistoria, kvinnohistoria, politisk historia. Sammanvävt, som det ju är. Det privata är politiskt, all politisk litteratur jag läser gör mig bara mer övertygad om just detta. Alla val vi gör, även de valen Karin Thunberg gjorde.  Allt detta som inte fått plats i beskrivningarna av sjuttiotalet, eller som vi inte släpper fram idag.

Och Eva är min nya idol.

Johanna Ögren