Det är dåligt att inta försvarsställning hela tiden, men jag kan inte riktigt släppa det här med lägre krav på psykologisk trovärdighet och generellt sämre, enklare och tunnare böcker av barn&ungdoms-författare.
Den beskyllningen å ena sidan.
Till exempel Mårten Sandén å den andra.

Karln producerar böcker i rask takt, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men de har istället stannat i minnet i flera år. Ibland blir det ju så att man får favoritböcker, och man gillar dem så starkt. Fast efter ett tag kan man inte diskutera specifika detaljer, vet bara att man gillade, minns känslan.
Mårten Sandén har skapat ett par scener som jag kommer ihåg detaljerat fem år efter jag läste, och det tycker jag är en stor bedrift. (Be mig tex inte prata om Jhumpa Lahiris senaste novellsamling som jag älskade.)
De här scenerna kommer båda ur hans fantastiska ”Anna D’Arc” som jag läste och skrev om år 2007 när den kom ut. Då gillade jag den hyfsat bra ser jag på reccen. Nu gillar jag den väldigt mycket, för jag läste om förra sommaren. Vi stryker ett streck över min första recension, okej?

Scen 1: när Oskar tänker tillbaka på hur Anna för några år sen cyklade runt, runt på skolgården i hög fart, kom emot honom, han blev lite orolig att hon skulle köra på honom, men hon väjde undan och vinkade lyckligt. Hur man fattar essensen av Anna och Oskar och deras liv genom en enda liten scen. Det är magiskt bra.

Scen 2: när Oskar går och köper en ny kostym.
Den scenen speciellt. Herregud. Perfektion.
Jag är också extremt förtjust i hans ”En plats de kallar Lyckan” men där minns jag inte detaljer utan bara känslan.

På sista tiden har jag läst ”Ett hus utan speglar” som får mig att tänka på Åsa Larssons ”Till dess din vrede upphör” för att det ligger ett sånt stråk av sorg genom hela boken. Det är inte den snyftiga varianten, och det är inte av arten att det öppnar med en tragisk olycka som får alla att gråta. Det är mycket snyggare än så. Krypande, dolt, pockande. Och ofrånkomligt.
En stor familj samlad i ett hus där den äldsta släktingen, Henrietta, sen några månader ligger och dör. Barnen får driva vind för våg, utlämnade åt sig själva. De vuxna orkar inte av olika anledningar. Men en efter en får de alla möta sig själva och det de döljer.

Och allt är så ekonomiskt skildrat. Det här är en 9-12-bok. Den är på 155 sidor och de inkluderar flera illustrationer. Det finns inte utrymme för långa utläggningar eller långa bakgrundshistorier. En del viktiga händelser skildras bara i ett enda stycke, och ändå känns de så otroligt starkt. DET är en yrkesskicklighet och psykologisk trovärdighet som jag tror att alla författare strävar efter. Och det är typiskt för Mårten Sandén. Jag vet inte så många som kan sätta en karaktär eller få fram en perfekt stämning på ett enda stycke. Det är så väldigt lätt att dölja sig bakom ordmassor, och det är så många författare som skriver skriver skriver. Jag sa att jag tänkte på Åsa Larsson och det gör jag ju – men hon brer ut sig över flera hundra sidor för att skapa sin magi. Kom igen på 155. Eller ge mig Oskar och Anna genom en enda liten cykeltur över skolgården och det står fortfarande ut fem år senare. Hur lyckas man med sånt om det ska vara tunt, enkelt och inte så bra? Svar: Det gör man inte.
Jag tror att kapitel 18 i ”Ett hus utan speglar” blir min keeper förresten.

Vi utökar alltså tipslistan med Mårten Sandén. Required reading.

Johanna Lindbäck