Ronas röst

Det är ju stört omöjligt! Att läsa ”Det bästa av allt” som en bok, bara.

Det har med förordet att göra. Rona Jaffe skriver där själv om hur boken kom till och hur hon blev författare och jag känner igen ungefär tiotusen saker från ”Klassfesten” och det är det där igen – Radcliffe och myskråttspälsarna (det var naturligtvis bisampäls, man skulle gjort en annan översättning idag men jag har skrivit om det förr) och Purple Passion-bålen och skolans hora. Det finns där alltsammans. Jag tänker bara aha! Om allting, om varenda mening. När jag inte ser Peggy, rara lilla Peggy i Mad Men framför mig. Det är som om Peggy är alla de här kvinnorna i den här boken i ett.

Det är Peggy som gör abort och ligger på sjukhus, som är karriärkvinnan, som bor med mamma, som har en affär med en gift man.

Ja, som gör allting som de här unga kvinnorna gör i Rona Jaffes bok. Men jag är litet charmerad ändå, det är jag.

New York är New York är den mest fantastiska staden i världen och det var den även på femtiotalet, med flickor som sitter ute och tjuvröker på brandstegar och så pimplar de whisky det DÄR är jag jättefascinerad av! De dricker flera stora martinis och whisky före maten, till och med jag som ändå tål en del, hade stupat raklång av de där doserna. Alltså de fina små kontorsflickorna gör det. Vi vet ju sen gammalt att gubbarna bara var nerpissade fyllon som bara klarade av sina jobb och att ens stå upprätt, på grund av att alla de här kontorsflickorna höll dem under armarna, bildligt och bokstavligt.

(ja, jag har sett massa Mad Men)

Och jag vidhåller: Det är feminism och synliggörandet av orättvisorna om än i litet annorlunda förpackning. Kanske ”Det bästa av allt” mycket mer än ”Klassfesten”, den tidigare mer av ett politiskt ställningstagande. Och det är inte det att det är den stora litteraturen men det är något där, ändå.

Eller så är det bara New York om och om igen. Den finns i pocket nu, jag tycker det är värt ett köp. Faktiskt. Komplett med Don Draper-blurb på omslaget och allt.