Peter Fröberg Idling debuterade 2006 med ”Pol Pots leende”, som författaren enligt en intervju med Henrik Arnstad i DN som jag kommer att återkomma till, trodde skulle sälja i kanske 100 exemplar. Istället blev den en slags succé och översattes till flera språk, kallades för mästerverk i Polen och nominerades till flera pris.

Jag har inte läst den.

Måste man börja varje recension med att redogöra för vad man tidigare har läst av en författare? Nej, förmodligen inte. Men jag hade ganska grunda kunskaper om Kambodja och jag trodde att det kunde vara ett problem när jag knäckte ryggen till ”Sång till den storm som ska komma”. Djupare kunskaper än vad jag har, skulle förmodligen göra läsningen av boken än bättre, men jag hade istället telefonen bredvid mig, googlade emellanåt, läste på, skrev upp ”Pol Pots leende” på min att läsa-lista. Det blev ett slags mer-värde för mig. Denna nyfikenhet som boken väckte.

Eftersom ”Sång till den storm som ska kunna” är så himla bra skriven kunde jag vila i bokens text. I språket. Jag älskar Fröberg Idlings språk. Åtminstone i vissa delar. Boken utspelar sig tjugo år innan Pol Pot kom till makten. Den är uppdelad i tre delar och berättas av Sar (Pol Pot), Sary och Somaly. Var och en av delarna har ett eget berättargrepp. Den första berättas i du-form. Till en början är meningarna korta, exakta. Jag gillar du-formen. Imperativen. Det är dock nästa del som är min favorit. Delen om Sary, Sars politiska motståndare och rival. Båda männen är kära i Somaly. Jag misstänker att Peter Fröberg Idling tycker mycket om språket, att experimentera med det, att använda det, för jag tycker att det märks i delen om Sary. Och jag brukar inte alltid uppskatta språktrollkarlar lika mycket som språktrollkarlarna uppskattar sig själva. Peter Fröberg Idling skriver otvunget. Jag hakar inte upp mig på hans språk. Jag njutläser meningar och formuleringar. De återkommande, tilläggande parenteserna roar mig. Den sist delen i boken handlar om Somaly, kvinnan som uppehåller bägge männens tankar. Det är den delen som jag tycker är svagast. I Sars och Sarys delar ligger valet som en skugga i framtiden, valet som ska avgöra vem av dem som får makten i landet, vems drömmar som slår in. I Somalys del är valet avgjort. Somalys del blir en märkligt händelselös avslutning, även om för all del många trådar knyts samman. I Somalys del är politiken förvisso närvarande, men hennes egen vardag präglas mest av lojt varande. Jag saknar ett klimax, att det bränner till i triangeldramat mellan Sar, Sary och Somaly, och jag blir inte tillfredsställd. Samtidigt som jag välvilligt tänker att alla händelsekedjor inte leder till ett klimax, att ibland ter sig händelseutvecklingar som rena motsatsen.

Peter Fröberg Idling säger i den där DN-intervjun som jag skrev här ovanför att jag skulle återkomma till, att han tilltalas av illusionen att det finns en punkt där någonting vänder, att det finns en punkt där någon blir ”ond”. De där orden blir kvar i mig och jag funderar på dem. Hur jag tycker att den exakta punkt när någonting vänder är mycket svår, nära nog omöjlig, att finna, men att man ofta kan se en skillnad mellan två tidpunkter, där skillnaderna kan vara diametrala. I det här fallet handlar det om hur Sar, omtyckt lärare i franska, blev Pol Pot, ansvarig för flera miljoner människors död.

Därför tilltalas jag av Peter Fröberg Idlings roman. Men inte bara därför. Mest tilltalas jag som sagt av språket. Jag tycker mycket om det. Jag är imponerad av författarens hantverk, hur han använder sina kunskaper om Kambodja och om Pol Pot och skriver den här romanen. ”Sång till den storm som ska komma” är klart en av mina bästa läsupplevelser 2012.

Johanna Karlsson