Det är något med hur hon beskriver sina kvinnor, Kristina Sandberg. Det är så välgjort och så levande men för den skull behöver man inte alls finna dem sympatiska – jag tycker egentligen inte så himla mycket om Maj. Jag berättade om det redan när jag läste ”Att föda ett barn”, den här ilskan jag ofta känner mot såväl bokens fiktiva person, som sådana i min omgivning som är som Maj. 

Nå, känslorna för Maj förändras inte direkt under läsningen av uppföljaren ”Sörja för de sina”. Vi får följa Majs liv som hemmafru under efterkrigstiden. Det finns orosmoment – makens alkoholism förstås, och så familjeföretaget som inte går riktigt så bra som tidigare. Maj föder barn, igen. En flicka och en pojke har hon nu. En kärnfamilj! Utåt mycket lyckliga. De flyttar till fin och modern våning. Tar över lantstället sedan svärmor, Tomas mamma, går bort.

Men Maj är inte lycklig. Jag tycker det blir så alldeles tydligt i en av scenerna där Kristina Sandberg beskriver hur dottern går över till de nya grannarna på landet och Maj som på given signal blir sjuk, ber dottern om att komma hem. Det där! Den där osäkerhetens migrän som kommer av att man inte tycker sig duga till, kanske inte ens för sitt eget barn. Föredrar Anita grannfrun, ung och söt och självsäker? Maj som vinglar över gräsmattan i pumpsen och ber dottern om att genast återvända. Det är en sådan träffsäker beskrivning.

Inte är heller Tomas en självsäker man, han botar det med alkohol. Han har en annan sorts börda på sina axlar, han har rätt bakgrund, rätt kunskaper, rätt bildning och uppfostran. Men på något vis inser inte Maj att det ibland kan vara lika förödande som hennes osäkerhet. Lika betungande. Lika svårt att leva upp till de förväntade kraven som de nya, oväntade.

Så går de där, två osaliga i sitt. Utan förmåga att prata med varandra, med sin omgivning. Alla är olyckliga innerst inne och jag tror att många svenska hem hade det så här, just under den här perioden då klasskillnaderna började utjämnas allt snabbare. Det är inte lätt att klassresa. Vare sig uppåt eller nedåt. Det är svårt att prata om sådant man aldrig pratat om. Tystnaden som härskare. Att göra ut kärleken på så många andra sätt. Docksängen som Majs pappa snickrar till barnbarnet, alla de där struvorna och bullarna som Maj bakar, båtresorna som Tomas gör med barnen, armkrokandet med svägerskorna.  Jag tycker om dig, jag älskar dig, förlåt mig.

Det här kommer att bli en fantastisk trilogi om det svenska folkhemmet, en viktig sådan dessutom. Inte minst som den berättas ur hemmafruperspektivet. Nog har hon gjort det igen, Kristina Sandberg. Lite färre maträtter att dregla över, men desto viktigare ämnen och skeenden.

Johanna Ögren