Visst vet ni att Cilla Naumann har blivit Augustnominerad för ”Springa med åror”? Ja!
Och vet ni att jag intervjuar henne i vår senaste bokhora-bokpodd? Ja!
Men vet ni varför? (Om ni redan lyssnat: ja!) Jo, för att hon har gjort en så himla cool grej som jag tror hon är rätt ensam om. Det är författarnördigt och jag gillar det supermycket. I ungdomsboken ”62 dagar” som kom förra året skrev hon om ett brödrapar ett sommarlov och om en olycka som skedde då. Den var fantastiskt bra. Verkligen. Och nu i ”Springa med åror” som är en vuxenbok så återvänder hon till samma ramhandling med samma olycka som crescendo. Fast den här gången är det vuxna i huvudrollerna; brorsornas mamma Johanna och hennes kompis Monika (som har sonen Lasse, som är med i ”62 dagar”).

Monika är den som bor på den lilla orten, och hennes pappa driver ett jordbruk där. En dag kommer Johannas pappa körande. Han är läkare från Stockholm och han vill köpa ett sommarnöje. Det blir ladan på Monikas pappas gård.
Flickorna är små när Stockholmsfamiljen börjar komma dit hela somrarna och de blir snabbt vänner. För Monika känns det som att hon lever för somrarna när hon får träffa Johanna. Resten av året är en väntan.

En skillnad mot ungdomsboken är att det här är en uppväxtskildring, så det är inte bara en sommar som skildras utan flera. Från det att flickorna är små och ganska aningslösa, till att de blir äldre och vuxnare och skillnaderna mellan dem är mycket mer uppenbara. Monika på den lilla orten, från en bondfamilj, och Johanna från välbeställt Stockholmshem. Och sen när deras egna barn kommer, och Monika får sin son Lasse. Hon känner direkt att det är något med honom. Det blir en till enorm skillnad mellan henne och Johanna. Kanske den största.

Jag tyckte det här med gemensam historia var så himla spännande, så det är om det Cilla Naumann och jag pratar i bokpodden. Hur fick hon idén, hur skrev hon de två böckerna, vad sa förlagen.

Jag har precis läst ”Springa med åror” och jag gillade den jättemycket. Jag gillar alltid hennes böcker, men den här var riktigt bra. Fastnade speciellt för förhållandet mellan Monika och hennes pappa Ivan. Jag tyckte han var så fint skildrad, och en fin pappa genom alla diverse svårigheter de råkar ut för. Och den där scenen när de badar i sjön och hon upptäcker att han blivit gammal, plötsligt har en gammal mans kropp. Fast jag vet faktiskt inte om ”Springa ..” slår ”62 dagar”? Den var det ett år sen jag läste, så jag kan ju ha ett förskönat minne. Den var hursomhelst något alldeles extra på sina 143 sidor som ändå lyckas skapa ett helt universum. Jag blir alltid väldigt imponerad av kort och koncist med perfekt prosagehör. Ni som har läst och gillat ”Springa med åror” nu, pröva den också tycker jag! Det är inte så att man måste läsa båda böckerna för att kunna hänga med, men hej, varför inte?

Man kan också spana in måndagsmötet med Cilla Naumann från förra hösten.

Johanna Lindbäck