Nej, men alltså nej. Nu blir det såhär igen. Hajpad svensk deckare, jag läser, tycker sen rätt dålig och tråkig, fattar inte hajpen. Denna gång ”Springfloden” av Cilla och Rolf Börjlind.  De är otroligt meriterade som manusförfattare med tex ”Graven”, ”Morden” och 26 st Beck-filmer bakom sig. ”Springfloden” är deras första bok. Och… det som kanske funkar i manusform funkar inte alltid lika bra i bokform.
Några exempel: den här romanen lider av extremt många, jättekorta kapitel. Så många och korta att det känns som att man blir åksjuk av alla starta, stanna.
Det är ett väldigt uppsplittrat berättarperspektiv med massa karaktärer, och där ibland helt orelevanta figurer får komma med sina perspektiv i en enda liten scen. Så onödigt.
Det är massa, massa action (speciellt med mycket dialog) men för lite gestaltning.

Allt det här hade säkert funkat mycket bättre som film eller teve där man kan använda fler medel än bara ett papper för att få fram stämningar, känslor och djup. I bokform blir det för tunt och för oengagerande. Den polishögskolestuderande Olivia verkar cool och spännande i sina första scener, men sen tappar jag intresset för henne pga att det som inte finns någonting att fästa sig i. Mysteriet Tom Stilton som var polis och ledde det gamla fallet Olivia ska kolla igenom blir det samma med. Han glider runt som en otydlig skugga, styrd av något i sitt förflutna som… ja, gud vet? Och inte bryr jag mig särskilt heller.
Det här är första delen i en serie om de två. Mycket tveksam om jag kommer att läsa fler för jag vill helst ha en riktig bok och inte bara ett manus med lite fyll.

Johanna Lindbäck