Det skrivs ganska lite musikbios på svenska. Jag brukar framhålla David Bogerius emellanåt och sen är det så skriande tomt. Men nu har jag läst två bra böcker om svensk musikhistoria, som både är allmänbildande, välskrivna, intressanta OCH innehåller allt det där juiciga som jag älskar med musikbios.

Först, och för länge sen men har inte skrivit förrän nu, läste jag Kajsa Grytts självbiografi ”Boken om mig själv” och Kajsa kan skriva, och hon gör det bra, så att man rycks med av alla möjliga anledningar. Tiden hon verkade i, människorna hon träffade och hängde med, musiken, bandkollegorna, kärlekarna. Barn.

Det är gåshudsbra! Och jag pratade med min vän Rebecca om den och hon påpekade också det viktiga i att det är en kvinna som tar den här platsen, de bad inte om ursäkt för någonting och samtidigt var ju allt för, omkring, runt, i glansen av killarna. Så är det ändå. Men att det är en kvinna, en jävla bra bok och att hon är en jävla inspiratör. Att läsa den är faktiskt helt fantastiskt och det blir bra när det inte är spökskriverier med, eller någon annan som berättar. Utan bara Kajsa som säger som det var. Och det är så mycket som måste googlas efteråt och jag blir så nyfiken på Liten Falkeholm, det är hon som fastnar inuti mycket mer än Kajsa.

Det är också bra med det mer nutida. Att ta sig fram som artist nu? De fortsätter spela, gör en USA-turné. Små pubar, open mic-ställen. Skriver låtar och jammar. Musiken är där, Tant Strul är där, Liten släpar sin bas, Kajsa sjunger.

Åh! Den finns i pocket och alla som inte köper och läser är våldtäktsmän. Så ÄR det bara.

Det andra jag läste då? Det braiga svenska?

Jo, om bandet som verkligen formade min tweenietid, vars låtar spelades på varenda låg- och mellanstadiedisco jag någonsin var på. Sällan fick jag dansa pga stora glasögon och utstående öron och pga var den fula i kompisgänget, så snyggona gick ju först åt, och även om det var en liten ort så var killarna inte så desperata (föga visste de vad som komma skulle) dåförtiden. Som tioåring kunde man ännu vara kräsen.

Så det var med skräckblandad förtjusning jag hörde de första tonerna i Europes låt ”Carrie”. För att det var så gåshudsbra! Men för att jag återigen skulle behöva lyssna på den här låten sittandes på en stol i nåt hörn på bamba där mellanstadiediscot nådde sin Grand Finale.

Mattias Kling har skrivit en fenomenal (debut)bok om ”hårdrocksbandet” Europe som jag tycker att ALLA bör läsa. Åtminstone sjuttiotalisterna som liksom jag har en barndom som så tydligt präglats av detta band.

Jag är djupt impad av ”Only young twice”, jag vill ha mer, mer, mer! Mer om Thomas Erdtman, Europes dåvarande manager och den som slösade bort alla miljonerna och gjorde bandmedlemmarna utfattiga. Det är ju intressant!

Och så de här glada spelevinkarna som finns i varje band (det är inte alltid trummisen, men påfallande ofta) och som liksom är med lite på nåder. Här finns en väldigt tydlig spelevink i form av Ian Haugland och hans (o)vana att gömma kiss i förhuden när han var på fyllan.

Det är också en spännande bild av svenskt musikliv vid den här tiden, och hur hårdare musik växte fram i Sverige. Idag tycker vi väl att Europe är mjukisar, men för många var det här faktiskt hård musik, och det var läskigt med alla de stora frisyrerna och det här är väl inte musik (det går ju att youtuba Siewert Öholms ”We Are Satans People” och fnissa lite) och så vidare. Men så kom Rock-SM och tidningarna började skriva och åh! tidningen OKEJ och Klotterplanket och Anders Tegnér (hans bok väntade jag mig mycket mer av) och så framgångssagan Europe då.

Finns också denna i pocket så köp, köp! Det är Kalla Kulor som gett ut inbundet förresten, de har börjat hitta rätt många pärlor i den här genren som jag så innerligt älskar.

Johanna Ögren