”Till offer åt Molok” – Åsa Larsson « Bokhora

Bokhora.se

03/04 2012
7:00

Om vi fokuserar på väsentligheterna först: är hundpolisen Krister med?
JA.
Det är mycket hundpolis och många hundar den här gången.
HÄRLIGT.

”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson alltså. En av årets allra mest efterlängtade titlar för mig. Så efterlängtad att jag plöjde den samma kväll som jag köpte den. Bestämde direkt att nu skulle jag unna mig att läsa ut hela i ett svep om jag ville, även om klockan blev efter ett, och även om det var jobb dagen efter. Blev klar till midnatt. Det var den värd!

Rebecka Martinsson är faktiskt inte så illa däran längre. Allt är ju relativt, men för att vara henne. Hon jobbar på, har skaffat två hundar (båda känns igen från förra boken ”Till dess din vrede upphör”), har sin pojkvän Måns i Stockholm, sin granne Sivving, och sin vän hundpolisen Krister. Känns rätt så stabilt allting. Friska skogspromenader med hundarna och sådär.
Sen dyker ett mord upp. En kvinna hittas död i sin säng, knivstucken, och hennes barnbarn, en sjuårig pojke, hittas sovande i lekstugan efter att han flytt från huset.
Parallellt med detta, en berättelse om den unga fröken Elina som kommer till Kiruna för att börja jobba som lärarinna och stöter ihop med Hjalmar Lundbohm. Han fanns på riktigt, men den här historien om honom är uppdiktad.
Den delen är en av anledningarna till att jag läste boken så snabbt, för jag skummade rätt friskt. Elina-berättelsen är helt okej, men den väcker inte alls samma intresse hos mig som nutiden och Rebecka-delen. De bitarna tycker jag mycket, mycket om. Allra mest det som involverar det privata i hennes liv. Fluffet. Ja, gillar ju ”dvärgpolisen” Anna-Maria Mella också, of course, men bäst är Rebecka.

”Till offer åt Molok” är den som känns mest norrbottnisk i språket av Åsa Larssons fyra romaner. Det är rekord i ”som” och ”vart” (och då menar jag inte riktning vart, utan verb). Supersuperfint. Jag tycker inte att den är lika stor, vemodig och vacker som ”Till dess…” i språk och ton, fast den var ju å andra sidan så väldigt sorgsen. Både jag och JoÖ lipade. En av anledningarna är väl att Rebecka Martinsson är gladare nu, och gudarna ska veta att det är henne väl unt. Låter det som att jag pratar om en människa som finns på riktigt nu? Men det känns ju så! Och även om det där extra fina språket saknas, så tycker jag det vägs upp av just det norrbottniska. Det absoluta gehöret, och miljön och allting. Gud, så bra det är!
Och man blir faktiskt så glad när man läser den här gången. Årstiden är höst på väg mot vinter, men jag tycker allting känns så sprittande (trots det hemska mordet) för alla, att jag hela tiden tänker vår, vår, vår.

Det här med hundarna då, till sist. Jag är verkligen inget fan av ‘djur kan tala’-berättelser, men shit, vilka fina och roliga hundar Rebecka Martinsson och Krister har. Ja, det är så fint allting! Vill läsa nästa Rebecka Martinsson-bok nu genast på en gång bums. I väntan på den får jag väl läsa om de redan utkomna ett par varv.

9 kommentarer

9 kommentarer till ”Till offer åt Molok” – Åsa Larsson

  1. Ligger under soffbordet hos mig – som alla böcker som är på gång i en VÄLDIGT nära framtid!

  2. Åh, vad glad jag blir! Blev lite nervös när de sköt upp boksläppet hela tiden, men nu äntligen!

  3. Agneta Bokslukar´n

    Härligt! Jag lägger fram boken i ”snart”-högen!

  4. Men hon har ju skrivit fem böcker! Denna mkt efterlängtad.

  5. Mycket bra bok som sagt. En liten titt i Bibeln, djur, ensamma människor, relationer. Innehåller alla de ingredienser som Åsas böcker bruka innehålla.

  6. Mycket mycket bra bok…lyssnade på den med Åsa Larsson själv som uppläsare och så otroligt bra….satt och grät i t-banan på väg till jobbet, hennes hundbeskrivningar ger mig kalla kårar….så levande så vackert så bra!!!!

  7. Boken grep tag i mig med en gång En verklig läsupplevelse som jag inte kunde slita mig ifrån förrän jag kommit till slutet efter två dygn. Hundskildringarna som gav en extra krydda till berättelsen var helt outstanding. Men framförallt fästa jag mig vid skildringarna om det norrländska tungsinnet/byamentaliteten med alla dessa ensamma och utsatta människor. Tro mig, det här kommer att bli en klassiker.

  8. Själv gillade jag verkligen Elina-delen! Ja, hela boken förstås men absolut den delen av boken…

  9. Ja, jag sträckläste den också. Gillade den norrländska miljön, naturen, hundarna. Det börjar i full fart med björnen, och är spännande hela tiden – vem är det/vad har hänt? men omväxlande med lite lugnare delar med beskrivningar om Rebeckas privatliv, hemtrevliga hus. Lite kärlek (?). Tyckte parallellhandlingen från Kiruna i dåtid var intressant, visste inget om detta sörlänning som jag är. Otäckt slut. Längtar efter nästa, men vill passa på att tipsa om Stum rädsla som jag läste för några månader sedan (av Nevada Barr), lite liknande för det är mycket miljö och natur (utspelar sig i Klippiga bergen) och en ganska egen, lite tvär, kvinnlig huvudperson som jobbar som ranger i nationalparken. Superspännande! Och nu kommer snart nästa bok med samma huvudperson, Vargavinter. Det får bli min nästa bok.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida