Min tågbok när jag åkte ner till bokmässan förra onsdagen blev den nya Emily Giffin, ”Where we belong”.
Hon är en sån författare jag alltid vill läsa, men det är lite upp och ner hur mycket jag gillar böckerna sen. Den förra, ”Heart of the matter” var ingen hit, men ”Den man älskar / Love the one you’re with” är jättebra underhållningslitteratur.
Och som tur är, ”Where we belong” lägger sig någonstans där mittemellan, närmare ”Den man älskar”.

Temat är adoption. Marian Caldwell råkar bli gravid sommaren när hon är 18. Hon ska just iväg till college, har hela livet framför sig. Hon har en fin pojkvän, men de har inte varit tillsammans länge och båda vet att hon ska flytta snart.
Uh.

18 år senare. New York. Marian är en framgångsrik tv-producent. Hon bor på Upper East Side. Hon har varit ute och ätit middag med sin pojkvän och de har bråkat och åkt hem var för sig. När det ringer på dörren sent på kvällen tror hon att det är han. Men det är en ung tjej som presenterar sig som Kirby.

Mitt tåg skulle gå på onsdagseftermiddagen, och jag småläste lite redan på tisdagen för att kolla. Man vill ju inte chansa och få med sig en dålig tågbok. Tyckte genast om den så mycket att jag fick tvinga mig att lägga bort så jag inte skulle läsa ut hemma. Det är en väldigt effektiv öppning med bra drama och bra presentationer av de olika kvinnorna som man genast börjar känna för. Och sen dörrklockan och Mötet. Och sen är man fast!
Såklart blir det omtumlande för båda familjerna, Marians och Kirbys, och såklart blir det både fel och rätt, och fel och rätt om igen, innan vi når slutet. Relationsspänning, väldigt bra flyt, väldigt bra karaktärer som kommer från helt olika miljöer, bihandlingar som är spännande plus givetvis det stora med adoptionen. Och massa fint New York som grädde på moset. Jag var nöjd hela vägen, och blev imponerad av hur allt flöt på.

När jag ledde en skrivarkurs för några veckor sen pratade jag om Sophie Kinsella och hur jag tycker att hon ibland är helt fenomenal på att få sina böcker att gå framåt. Man kan inte sluta läsa och det känns så lekande lätt skrivet. Det är det ju såklart inte, det är en konst att skriva lätt och skapa driv. I ”Where we belong” lyckas Emily Giffin också med det. Perfekt tågbok och perfekt underhållningslitteratur.

Det här var ett inköpsförslag till bibblan, så den finns att låna.

Johanna Lindbäck