Men guuud, vilken ib-bok! Det tänkte jag hela tiden när jag läste ”You deserve nothing” av Alexander Maksik. Ib = det internationella gymnasieprogram jag jobbar på. Huvudpersonen i romanen är nämligen en manlig gymnasielärare i (engelsk) litteratur, och han jobbar på internationella skolan i Paris. Det är Gatsby och Främlingen och Macbeth, seminarier och tolkningsdiskussioner och stilanalyser. Inte riktigt aka-porr för ISF är inte en internatskola, men det är onekligen väldigt mycket skolporr. Hungrar ni efter att läsa utförliga samtal om världslitteraturens klassiker, och i anslutning till detta ta ett grepp om religion, moral, personligt ansvar och andra stora teman? Gillar ni att ha djupa diskussioner? William Silver är er kille.
En äkta ”Döda poeters sällskap”-lärare. Den typen som har en brinnande karisma, som hoppar upp på katedern, åtminstone symboliskt, och som förändrar liv.  Snygg är han också. Lagom ung. Energisk. Mycket cool. Eleverna äter ur hans hand. En av dem inleder han så småningom ett förhållande med.
Yeah…

Det finns en hel del jag irriterade mig på. Prettotonen, lärarstilen, bristen på självdistans och självinsikt, de ibland rätt så tröttsamma diskussionerna. Att författaren via sin lärare och eleverna måste briljera med allt han tänkt och insett hela tiden. Och att läraren är cool och bäst, hela tiden. Of course. Eleverna är som små ankungar efter honom. Han fattar inte vad det innebär. Han älskar bara ljudet av sin egen röst (trots en inledande utvikning om att hans bästa lektioner är såna där han knappt pratar. Det tycker jag också, men skillnaden är nog att jag faktiskt inte pratar så mycket då.) Han är helt enkelt den ena varianten av klischélärare som finns. Den andra är den totalt misslyckade som hånas, inte kan något, är ful och töntig och går upp i falsett och får svettringar under armarna. Oftast en kvinna.
För mig känns ”You deserve nothing” som den där jobbiga ungen som alltid vill glänsa med hur mycket hen kan, och själv är övertygad om att allt är briljant. Jag vill mest be mr Silver hålla tyst och sen vända mig till den tysta tjejen i hörnet som aldrig säger något men skriver fantastiska uppsatser och är briljant på riktigt.

En annan sak som irriterar mig denna internationella kvinnodag är de fina recensionerna. Jo, det är ett bra driv i romanen. Tre olika berättarröster (läraren, tjejen han har ett förhållande med, en kille i klassen), och jag slurpade i mig allt på några timmar trots min irritation. Den är verkligen slurpig, smaskig och lätt. Hur kan det vara dåligt? Det är det inte, men det gnager i mig att om det varit en kvinna som skrivit såhär så hade den garanterat inte fått samma fina mottagande eller ansetts lika litterär. Jag tror faktiskt till och med att den kunnat få stämpeln chicklit. Inte för att den överhuvudtaget uppfyller chicklitramarna, men det behövs ju inte. Lättsamt, bra driv, ett förhållande i fokus, en kvinnlig författare = typisk chicklit, eller hur? Och hade det dessutom varit en kvinnlig lärare? Hej, ingen som helst tvekan.
Fast nu är det ju en manlig lärare och en manlig författare och då blir det givetvis fint och litterärt.
Bah! ”You deserve nothing” är inte en ny Gatsby. Det är bara en helt okej underhållningsroman.

Johanna Lindbäck