Bokhora.se

22/08 2013
8:38

agaatI ärlighetens namn hade jag aldrig trott att jag skulle klara att läsa ”Agaat”. Det är en sådan himla tjock bok och jag måste ha koncentrerad lästid om jag överhuvudtaget ska läsa tjocka böcker, för annars är det värdelöst. Att läsa en bok i flera veckor fungerar inte för mig. Nu tog väl visserligen ”Agaat” hemskt många dagar att läsa, men jag läste lydigt i den varje kväll efter jobbigt. Eller lydigt: nyfiket, är ett bättre ord. ”Agaat” engagerade mig verkligen.

Detta är sensationellt.

Tjockleken är en anledning till det. Jag har läst (så vansinnigt) många gånger som helt tappar stinget någonstans efter 400 sidor att jag numera ryggar om en bok är längre än 350. Kanske var det Kajsa Kallios gästbloggsinlägg som inspirerade mig (men svaret på frågan i hennes rubrik är nej).

Även de loja, klaustrofobiska delar som handlar om när en av huvudpersonerna ligger döende i ALS, hade kunnat få mig att rygga. Inte nu. Nu var det som att boken ”Agaat” (inte personen) och jag tittade åt varandras håll och liksom fattade direkt att vi måste köra när alla stjärnor står rätt och en tjock bok om en döende kvinna i ALS var exakt vad jag ville läsa.

Men också: ”Agaat” är så mycket mer än en tjock bok om en döende kvinna i ALS. ”Agaat” är som fyra-fem historier i en. Historierna hänger förstås ihop, men boken har också fyra berättarperspektiv. Det är en skildring i förstaperson, direkt från Millas huvud, Milla är kvinnan som har ALS. Hon ligger i sin säng och kan inte prata, naturligtvis inte röra sig. Redan på baksidan antyds Millas och Agaats ansträngda relation. För mig var det, varför relationen är så ansträngd, en drivkraft till att läsa vidare i boken. På papperet är den inte svår att förstå. Det är ett slags maktskifte. Milla är en vit lantbrukare. Agaat är en fattig svart kvinna som bott och arbetat hos Milla sedan hon var liten. Under apartheidtiden var det förstås omöjligt för Agaat att dra därifrån, att vara sin egen. Nu stannar hon kvar hos Milla, på sätt och vis är hon den enda Milla har kvar. Anledningarna är förstås komplexa. Sådant är livet.

Det finns också skildringar bakåt i tiden. En av dem är i andra person, ett berättarperspektiv som jag har kommit att uppskatta på senare tid. Jag har läst flera lysande böcker i du-form; bland andra ”Splitter” av Charles Benoit och delar av ”Sång till den storm som ska komma” av Peter Fröberg Idling. Vi får även läsa Millas dagböcker från 50- och 60-talen samt brev. Bit för bit läggs historien samman. Att använda Millas dagbok som fysiska delar av berättelsen, som kan försvinna och återfinnas, foga delar till historien, är ett lysande grepp.

Och plötsligt finner jag mig själv frenetiskt bläddra fram sidorna i en skildring av hur farmens kor har ätit tulpaner och blivit sjuka. Nu måste korna få medicin för att överleva och det är spännande som den mest välberättade biljakt.

Milla och hennes make Jak är inga sympatiska personer, någon av dem, men precis som i verkligheten har de försonande drag. Det är nog meningen att man ska tycka mer om sonen Jakkie än vad jag gör. Honom får jag inte något riktigt grepp om. Å andra sidan är han mer en spelpjäs i de vuxnas dragkamp. Milla, Jak och Agaat har alla sina egna relationer med Jakkie. Agaat, vi ska inte ens gå in på vilken komplex person som Agaat är.

Jag har läst massvis av böcker som jag tyckt varit fantastiska. Det är ju själva anledningen till att jag fortsätter läsa. Jag vill ha den upplevelsen igen. Jag vill bli golvad, få mina föreställningar omkullvräkta, jag vill bli ifrågasatt eller förälskad. När jag har ett kapitel kvar av ”Agaat” (varje kapitel innehåller i sig minst två parallellhandlingar) stannar jag uppe sent och läser det, trots att det är en skolkväll. Och jag känner, när jag har läst sista raden, att det här är en förbaskat bra bok. Det är en sådan bok som blir en klassiker. Borde bli en klassiker. Det finns inget modernt eller nytt i ”Agaat”. Det är ett tidlöst dokument av en historia som jag hoppas att vi aldrig får uppleva igen. Och jag ska erkänna att en del av upplevelsen var förvåningen. Att jag läste just den här boken och tyckte så mycket om den. Jag hade redan gett upp en gång, när jag gav bort pocketboken i ett naivt försök att undvika övervikt i en resväska. Att jag ens läste ut den berodde på ren envishet och jag är mycket mycket nöjd nu.

2 kommentarer

2 kommentarer till ”Agaat” – Marlene Van Niekerk

  1. Ja, Agaat är hittills (300 sidor in) en förbaskat bra bok! Skönt att höra att den tycks hålla vägen ut.

  2. Det är en konst att hålla flera berättelser och perspektiv igång och få det att fungera. Vilken roman! Komplexitet är vackert.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida