Bokhora.se

24/07 2013
8:40

Förra sommaren råkade jag via Åsa Mobergs ”Kärleken i Julia Anderssons liv” utveckla en crush på Harry Schein. Läste om honom, googlade massor, såg ”Här är ditt liv”-avsnittet.
Det går verkligen att tillbringa timmar med den där tjocka boken, ”Citizen Schein”, så mycket material, och fotona i den… don’t get me started. Jag nöjer mig att säga fyra ord: het, hetare, Harry Schein.

I detta tillstånd var det någon månad senare så himla trevligt att helt oförhappandes få en bokpresent på posten från Marcus! Han hade hittat ”I slutet av evigheten” på ett antikvariat och snällt nog köpt den till mig. Wow! Blev väldigt förvånad och glad!
Boken fick ligga till sig ett tag, men när jag skulle åka upp till Luleå på semester nu i sommar fick den följa med. Det kändes så rätt för det var ju där jag ägnade mig åt Schein förra gången.
Nu har det gått två veckor sen det, och jag har verkligen försökt läsa och läsa, men alltså… Harry Schein är ingen bra skönlitterär författare. Det är hemskt tråkigt, men det är dagens sanning.

Den här historien, som publicerades 1991, handlar om en medelålders man, en norrbottning faktiskt, från Luleå till och med!, som kommit sig upp lite inom politiken (sossarna såklart) och är Sveriges representant på en miljökonferens i Italien. Det är en stor internationell konferens, och där träffar han bla en mycket snygg kvinna. De börjar umgås och ganska snabbt avslöjar kvinnan att hon är Djävulen. Yes. Mannen blir ju både förbluffad och skeptisk, men rätt snart väljer han att tro på henne och de börjar prata en massa. Hon är beredd att hjälpa honom, ingå någon slags deal, för att han ska kunna få igenom det han vill på konferensen.
Det här kanske låter lite intressant, men sorry, det är mest segt. Högtravande samtal som säkert ska vara filosofiska och djupa. Tyvärr är de inte det. Sega bara. Sida upp och ner.
Nu har jag kommit typ 2/3-delar efter mycket kämpande och nu har även Gud knackat på hotellrumsdörren. Han ser först som man tänker sig Gud, äldre man med långt vitt skägg, men när huvudpersonen anmärker på det så byter Gud skepnad och blir… Per G Gyllenhammar! Komplett med dialekt.
Jag förstår att det här låter ännu bättre, men tyvärr igen, det är inte det.
Harry Scheins författande lämnar s-å mycket övrigt att önska. Och tänk ändå vilken motivation jag haft att läsa? Fascinerad av upphovsmannen, väldigt glad över presenten. Sen blir det iallafall att jag somnar efter cirka 4 sidor. Varje gång. Då är det illa. Jag tror att jag kanske gett upp helt nu.

Men en sak som är spännande på riktigt med boken – att det förmodligen är PO Enqvist som har fått den!
Såhär står det i dedikationen:

Till PO.
Ett enkelt och varmt tack eller svar eller gentjänst för alla dina böcker som berett mig så stor glädje.
Harry S.

Visst är det fint? Så även om jag inte läser ut så vill jag ju spara boken pga detta. Undrar så vad PO hade för åsikt om den? Den har ju hamnat på antikvariat…
Tusen tack, Marcus!

1 kommentar

1 kommentar till Åh, Harry, Harry…

  1. […] av Åsa Moberg och tack vare den halkade jag in på herr Schein själv. Året efter fick jag en av hans egna böcker av Marcus! Den var sådär, ärligt talat, men min fascination för mannen bestod. Givetvis blev […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida