Bokhora.se

22/01 2013
7:00

Kommer någon ihåg ordet saggeliten? Jag tänkte alltid att det uttalades sagg-eliten. Hoppas inte det ska vara sagge-liten för då blir allt fel för mig. Linda Skugge hittade på det någon gång i början / mitten av 90-talet. Hon bodde på Östermalm då, var mycket på NK. Eller passerade genom NK iallafall. Såg sagg-eliten. Skrev om den i sina Expressen-krönikor. Jag läste dem, maniskt.

OMSLAG-KÄLLARHÅL-223x300I fredags började jag läsa David Wibergs ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” och sen på kvällen såg jag hans enmanspjäs. (Den första uppsättningen av pjäsen hette ”Svart tulpan”, men nu har den fått samma namn som boken.)
Den är fantastisk, kort och gott. Det var bara ett kortkort gästspel på Stadsteatern, men om ni får chansen någon annan gång att se den – GÖR DET.
”Dagboksanteckningar…” handlar om Linnea, 16 år. En ganska vanlig tonåring. Går på gymnasiet, har en lillebror som är helt sjuk i huvudet, en snäll mamma och pappa. Jobbar extra på ett fik, är med sina kompisar. Hon är hemligt kär i en kille som heter A, och lever i en nedräkning till Peace&Love-festivalen för hon har fått veta att han ska dit. Ja, och imorgon ska hon bli mer utåtriktad, och/eller gladare, tryggare, mindre needy, mindre valfritt annat dåligt, och sen upptäckt och älskad av A.

Pjäsen var fantastisk och romanen är också det. Och anledningen till att jag började med att skriva om Linda Skugge och saggeliten är för att jag tänkte på henne heeela tiden medan jag såg och läste. David Wiberg gör nämligen samma sak, hittar på sitt eget språk. Istället för att säga ångest så får Linnea fick gizmo. (Eller medelgizmo.) Ibland är det mogulvarning. Gudmo! Folk är knast. Eller skriker som en gast. Och så vidare.
Såna här språkexperiment kan ju i värsta fall bli en belastning i texter, det blir supertöntigt eller bara påfrestande oförståeligt, men precis som Linda Skugge gjorde så balanserar Wiberg det perfekt. Tonen och världen som han ger Linnea – så komplett och så imponerande bra. Det är bara att kliva in och åka med för ingenting skorrar. Istället sitter jag till exempel och fnissar över hur man tydligen kan använda ordet ”relativt”. Fantastiskt. Har aldrig tänkt på det förut men så vill jag också börja använda det nu.

Senast förra veckan skrev jag att jag springer åt andra hållet om romaner beskrivs som en stilövning, och ”Dagboksanteckningr..” kanske låter lite som det? Ja och nej. Den enorma skillnaden är att det inte bara handlar om att få till det här fantastiska språket, utan att fylla det med innehåll och handling, och det är det som gör mig till ett stort Linnea-fan. Hon är ju egentligen som en ganska vanlig 16-åring och väldigt lätt att applicera på många andra 16-åringar. Missnöjd med sig själv, osäker på om saker någonsin kommer att bli bättre, ska hon alltid leva så här oupptäckt och i skymundan? Hur stort kan hennes munsår bli? Och folk är bara jobbiga omkring henne. Hennes bästa kompis är så fin och snygg och bra så henne vill alla ha. Och så A, som Linnea stalkar på alla sätt som finns tillgängliga år 2012. I verkligheten på hans extrajobb och utanför bostaden, samt på facebook, tumblr, bloggar och via mejl för honom och hela hans nätverk. (Älskar när hon like:ar en kundkommentar om honom som är skriven på jobbets facebook-sida efter bra returservice!)
Egentligen är det inga ovanliga händelser eller karaktärer, men Linnea blir ändå så speciell på grund av sin formuleringskonst. Det är största allvar i kombination med fantastisk och cynisk humor. Jag slungas tillbaka till mig själv som tonåring och mår dåligt och jag sitter samtidigt och frustfnissar med och åt henne. Ofta tack vare ett så litet medel som ett perfekt placerat ”relativt”.

”Dagboksanteckningar från ett källarhål” är så otroligt bra. Kan vi hitta på något pris för Bästa gehör? David Wiberg får det för Linnea.

1 kommentar

1 kommentar till ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” – David Wiberg

  1. Åh, va roligt! Jag läser just igenom hacf-böcker för ett kommande bokprat och ”ramlade” över Emma Adbåges ”Jag är jag.” Och tänkte att det är som att läsa Lina SKugges dagbok som åttaåring. Skrattar och ler så där vuxet igenkännande hela tiden. =)

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida