Bokhora.se

02/04 2013
13:16

Jag har fött ett barn för ganska exakt en vecka sedan. En liten Ejda Sonsy Maria Ögren. Hon kallas Ejda. Och hon är förstås en anledning till att jag inte bloggat så mycket, helt enkelt för att jag inte läst så mycket.

Jag glömde – ve och fasa! – ta med bok till BB. Det var lite jobbigare än jag trodde eftersom jag denna gång inte körde kejsarsnitt och det adrenalin och de endorfiner som en traditionell förlossning för med sig… Alltså, jag sov ju typ ingenting.

Men innan dess, den natten då jag låg vaken och klockade värkar en timme innan jag väckte min man och vi drog typ 12 mil till BB, så hann jag avsluta ”Emma och Uno. Visst var det kärlek”. Och HUR bra! Att jag inte orkat med denna förr? Jag förstår det faktiskt inte varför jag dragit så länge på det. Jag glömde nästan (men bara nästan) att jag var mitt i ett aktivt värkarbete. Helt fängslad av Emmas (mest Emmas) öde. För Uno var ju såklart, som alla män på den tiden, en riktig skitstövel. Alltså, de brev han skriver till sin mamma. Om hur han har behov av att vara en fri själ (som tillverkar sex ungar ovanpå det) och hur jobbigt det är att fru och barn sliter och drar i honom hela tiden. Jag blev genuint arg. Och Emma som vädjar, ibland försvarar, ibland skriver i affekt och river, börjar om, skriver snällt. Snälla Uno! Kom hem! Vi längtar efter dig!

Men inte kom Uno. Han höll på med viktiga ting. Och sedermera, när barnen blev större och Uno vädjar till dem om deras närvaro. Då får han faktiskt igen. Åtminstone av sönerna. För döttrar har nu en tendens att falla dit. Samhället är ju så skaffat. Kvinnor i vårdande positioner. Också våra skitstövlar till fäder, äkta män. Bröder. Vårdar vi när det behövs. Vad vården består i, är olika. Ibland är det kanske ingenting mer än en ensam själ att ta hand om. Och en rädsla för döden. Den kommer i takt med åldrandet och den kommer starkt om man vet med sig att man kanske inte varit så god i det verkande, levande livet. Som för Uno. Så upplever jag det i alla fall.

Märta Tikkanen mejslar fram ett kvinnoporträtt i fragmentariska brev, ibland gissningar, ibland ren vetskap om hur det var. Det är en fantastisk berättelse. En av döttrarna, den äldsta. Margit. Det är Märta Tikkanens mor. Emma var hennes mormor. Visst kan man säga att det där går i arv. Hur vi ser på kärleken. Inte gör dina barn som du säger, de gör som du gör. Mamma, är lik sin mamma.

Således, visst var det kärlek mellan Emma och Uno, visst var det kärlek (vem kan tvivla på annat?) mellan Märta och Henrik. Men vad den kärleken gjorde med och för kvinnorna i relationen…

 

4 kommentarer

4 kommentarer till Emma, Uno och Ejda

  1. Grattis!!

  2. Stort grattis!Har tänkt att boken verkar bra, men dragit mig för att det ibland är deppigt att läsa om kvinnor som är bra men har så taskiga förutsättningar.

  3. Grattis till familjetillskottet!

  4. Stort grattis! Vilket jättefint namn, helt nytt för mig. Sköt om er!!!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida