Bokhora.se

27/05 2013
9:50

Foto: Maria Nygård

Foto: Maria Nygård

Idag är det tyvärr den sista dagen som jag presenterar vår gästbloggare Jessica ”Bokbabbel” Andersin. Här kan ni läsa hennes tidigare inlägg: ett, två och tre. Idag skriver hon om vidriga thrillers. Jag antecknar. Det är min favoritläsning på sommaren. Tack snälla Bokbabbel för att du ville gästblogga hos oss!

Utstuderat vidriga thrillers – och varför jag gillar dem

Har ni sett på Criminal Minds någon gång? Ni vet den där amerikanska tv-serien där ett gäng profilerare på FBI reser runt i U.S.A. för att utreda grymma seriemord? Vi har sett en hel drös säsonger med Mr Bokbabbel, och ibland känns det som om avsnitten blir bara råare. Förutom det rena obehaget känner jag ofta även en förvåning över manusförfattarnas fantasi – hur kommer de på något så grymt och utstuderat? Detsamma gäller många deckare och thrillers som jag ju tycker om att vräka i mig på löpande band. Hur kommer författarna på allt det där? Som i en av Jo Nesbös deckare, där mördaren ”gömmer” sina lik i snögubbar. Usch! Eller den där avgörande scenen i slutet av ”Sharp Objects”? Så genialiskt – och så utstuderat vidrigt!

Och en kanske ännu intressantare fråga är varför jag väljer att läsa om det där? Allra helst läser jag just thrillers, dystopier och så kallade ”vanliga romaner” där handlingen ofta kretsar kring något mer eller mindre jobbigt relationsdrama. Varför dras jag till det här mörkret? Varför är det avkopplande för mig att läsa om seriemördare i London eller familjefäder ute i förorten som plötsligt hittar ett lik på sin bakgård? Är det för spänningens skull, hjärtklappningen och chockeffekten? För att det är fascinerande att läsa om något som är så vitt skilt från mitt eget lilla liv? All of the above? Oberoende av vilket – för jag vet tyvärr (?) inte svaret – gillar jag ju det. Och jag tänkte avsluta min lilla gästbloggarkavalkad här på Bokhora med några heta tips. Creme de la creme av psykologiskt mörker, varsågoda:

”Sharp Objects” av Gillian Flynn. Ja, jag nämnde henne redan här ovanför och ja, ni har säkert hört talas om henne till lust och leda. Men tro mig, om det finns någon bok (vid sidan av den sönderkramade ”The Fault In Our Stars”) där hypen faktiskt är 100 % välförtjänt så är det med den här boken och författaren. Så oerhört snyggt språk, en krypande stämning och ett slut som inte lämnar någon besviken.

Ni som redan läst Gillian Flynn, delta förresten gärna i min lilla undersökning på Bokbabbel där jag utreder vilken som egentligen är hennes bästa bok! Må bästa bok (d.v.s. ”Sharp Objects”…) vinna!

”Broken Harbour” av Tana French. Ibland kan jag nästan sörja att jag läser så mycket att mitt guldfiskminne har svårt att minnas lästa böcker och detaljer. Men den här boken stannade kvar i mitt minne långt efteråt! Man läser med en växande känsla av obehag och förvirrning, bara vet att det här inte kan sluta bra. När jag läser thrillers är jag oftast sjukt nyfiken på vem det var som begick brottet, men här blir det konstigt nog nästan en bisak eftersom man dras med i karaktärernas känsloliv så till den milda grad att man inte riktigt vet vad tomheten när man läst ut boken beror på. Nämen läs själva så förstår ni!

”The Burning Air” av Erin Kelly. Thrillers med undergenren dysfunktionella familjer tycks vara en faiblesse hos mig? Även om det förekommer vissa onödiga upprepningar mot slutet av boken, är den första halvan, där familjemedlemmar i ett litet utrymme (en sommarstuga) skaver mot varandra rentav briljant. Små situationer som olika människor uppfattar olika, och plötsligt är katastrofen ett faktum.

 

Jessica Andersin

 

6 kommentarer

6 kommentarer till Gästblogg: Utstuderat vidriga thrillers – och varför jag gillar dem

  1. Håller på med Broken Harbour nu, men måste färdigställa slutuppgiften på min litteraturkurs innan jag kan fortsätta tyvärr. Också sugen på mer Kelly!

  2. Jeffrey Deavers inledningar är favoriter hos mig, när jag sitter på bussen och mumlar nej, nej, nej med gapande mun när jag förstår fällan som håller på att slå igen, t.ex. i the Burning Wire. Sedan brukar böckerna förvandlas till mer vanliga deckare, läsvärda och ganska råa, men inte hysteriskt groteska.

  3. Instämmer helt med Gillian Flynn. Lyckliga äro de som ännu inte har läst hennes alster, de har något otroligt bra framför sig! Min favorit var dock Gone Girl, gillade även slutet (vilka en hel del andra inte instämmer i). Ska dock erkänna att inte helt klar med Sharp Objects ännu, men är riktigt bra den med. Svårt att välja vilken som är bäst av hennes böcker faktiskt, alla är så otroligt bra!
    Broken Harbour kanske jag hade för höga förväntningar på, gick inte alls hem hos mig. Var väldigt trög att ta sig igenom, men däremot Before I go to sleep var helt ok.

    • De är ju alla verkligen olika, Flynns böcker, och det är ju kul. Gone Girl är den mest thrilleraktiga, de andra är snarare riktigt mörka romaner som råkar handla om ett brott.

      Tempot i Broken Harbour är klart trögare än i många andra thrillers ja, men fast jag kan vara lite otålig annars tycker jag det fungerade utmärkt, stämningen var hela tiden så tät och man bara visste att det här inte kommer att sluta bra. Håller med dig om att ”Before I go to Sleep” är bra, även om det är en helt annan författare (S.J. Watson) :)

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida