Gästinlägg: Den finlandssvenska litteraturskolan, del 1

Det här gästinlägget är skrivet av Jeanette Öhman. Kanske mest känd som Peppe Öhman. Hon arbetar som journalist på Hufvudstadsbladet, bloggar på Livet & Helsingfors och har skrivit en bok, ”Livet & barnet”.

Hej och välkomna till dagens lektion i finlandssvensk litteratur!

Härom dagen stod jag på redaktionen och pratade med min kollega kulturchefen Philip Teir. Philip berättade att han nästan är klar med sin roman. Nu ska han bara läsa igenom den mening för mening för att slipa den till perfektion, sa han. Eller han använde inte ordet ”perfektion”, men det var det jag hörde.

Jag blev iskall inombords. Jag skriver nämligen också på en roman (de flesta journalister skriver böcker). Romanhelvetet ska komma ut om ett knappt år och just nu ogillar jag den intensivt. När jag kom hem från jobbet tvingade jag mig själv att läsa igenom mitt manus. Mening för mening. Och om vi säger så här: Det är ingen slump att 80 % av ordet manus bildar bokstäverna a n u s. Jag tyckte att det mesta var rumpa.

Jag är tillräckligt erfaren i gamet (jag har ju sammanlagt gett ut en bok förut) för att veta att författarens självhat är vanligt och kanske till och med sunt. Stundvis måste man antagligen tycka att ens texter är anus för att kunna göra dem bättre. Om allt går som planerat kommer jag att tycka att min bok är helt okej i morgon eller senast om några månader. Kanske jag till och med får hybris och för ett kort ögonblick ser mig själv som ett geni . Det går om senast då boken går i tryck och det blir dags att vänta in recensioner.

Finlandssvenskar inte borde ha ångest över sina böcker är den tidigare nämnda Philip Teir som skrivit den mycket underhållande novellsamlingen ”Akta dig för att färdas alltför fort” (rekommenderar speciellt novellen Jörn Donner Appreciation Society för er som tagit itu med Donners nyutkomna bok ”Mammuten”). En annan pärla är Sara Jungersten som skriver om ensamma unga kvinnor som längtar bort, Maria Turtschaninoffs fantasyromaner (det florerar ett rykte om att en av dem ska bli film) och min personliga favorit Kaj Korkea-aho. Jag rekommenderar varmt hans senaste roman ”Gräset är mörkare på andra sidan”.

Till nästa lektion vill jag att ni ska ha läst minst en av dessa författare.

FAKTARUTA:

I Finland finns det två nationalspråk: Finska och svenska. De som talar svenska kallas finlandssvenskar. Det är inte samma sak som Sverigefinnar. Vi som har svenska till modersmål är knappt 300 000 till antalet. Vi går i svenskspråkiga skolor och håller tummarna för att få betjäning på svenska hos läkare, rättsväsendet, kommunen och varuhuset Stockmann. Kända finlanssvenska nu levande författare är bland annat: Monika Fagerholm, Kjell Westö, Märta Tikkanen och Ulla-Lena Lundberg.