MENINGEN MED LIVET

En gång stod jag och pratade med några författarkollegor om liv kontra skrivande. Den allmänna meningen var att man inte fick lägga för mycket tid på att skriva. Man måste ju hinna leva också. För en gångs skull sa jag precis vad jag tyckte: ”Jag har aldrig fattat vad man ska göra med livet utom att skriva om det.”
De andra skrattade och visste nog inte om jag skämtade. Ärligt talat vet jag inte heller, men jag tror att jag menade allvar.

Det låter dramatiskt att hävda att livet är meningslöst om jag inte får skriva – speciellt som jag oftast inte skriver något mer betydande än barnböcker och schlagerlåtar – men det ligger någonting i det ändå. Och framför allt är att skriva och berätta inte någonting jag gör istället för att leva. För mig är berättandet nödvändigt för att uppleva mening. Om jag inte skriver kan jag inte se sambanden, och ser jag inte sambanden kan jag inte känna. Men när jag känner vill jag alltid skriva.

På det viset är skrivandet inte någonting som står i motsats till livet, utan ett arbete för livet. Om det så bara är för vår egen skull vi berättar, så hjälper det oss att få syn på vad som är viktigt. Kanske, om vi lyckas fånga vad vi upplevt med ord, kan vi också dela det vi upplevt. Med människor vi aldrig träffat, som kanske inte ens har blivit födda ännu.

Tänk på det: Bara en vanlig dag i våra liv är full av upplevelser som kanske är unika. Någonting barnen sa vid frukosten, ett minne, ett speciellt ljus över gatan på väg till affären, min älskades ansikte när hon läser. Ska allt det bara försvinna med mig? Dagarna går obeskrivbart fort, och snart är vi inte längre här. Ibland tänker jag på alla de som hävdar att man ska leva för stunden och befinna sig i ögonblicket. Jag kan inte säga att de har fel, för så gör jag också, men det måste väl finnas någonting mer? Vi måste väl försöka ta vara på all denna skönhet som vi ständigt är vittnen till?
Jag vet inte.

Kanske är det jag som gör fel, som tillbringar mitt (eventuellt enda) liv med att springa omkring och liksom samla in en massa vackert skräp för att jag inte står ut med att se det ligga bortglömt i regnet. Kanske borde jag sluta bry mig. Kanske är skrivandet helt meningslöst.

Fast jag tror inte det. Innerst inne tror jag till och med att skrivandet, åtminstone för mig, är meningen med livet.
Att berätta om livet är det jag ska ha livet till.

Det här var det sista inlägget från Mårten Sandén som gästbloggat här under oktober. 
Författarfoto: Magnus Liam Karlsson 

Johanna Lindbäck