Bokhora.se

25/11 2013
12:21

Det där är min påhittade slogan för Kjell Westös ”Hägring 38″. För om jag ska välja mellan allt bra innehåll – intrigen i största allmänhet, tidsandan i Helsingfors 1938, diskussionen om vad som håller på att hända i Europa med nazism och fascism, miljön i Helsingfors – så blir det ändå karaktärerna som jag faller för mest. Bara jag får läsa om dem spelar det ingen större roll vad som händer i övrigt liksom.

Westö har två huvudpersoner, advokat Claes ”Klabben” Thune och hans nyanställda kontorist fru Wiik. De två känner inte varandra när romanen börjar, och båda är ganska tystlåtna och förtegna. Från början är de faktiskt inte särskilt intressanta för mig. Präktiga och småtråkiga, hjälp, hur kul kan det här bli? Men det där första intrycket bleknar snabbt bort, för under några månader handlar det sen om att de, mitt i allt annat som händer, ska lära känna varandra.
Westö bygger upp en stillsamt lågintensiv spänning på kontoret, och den får matcha utvecklingen i Finland och Europa. Trots den dramatiska tiden och en del dramatiska inslag för de två, förblir det en ganska stillsam och behaglig känsla genom hela romanen. Inte puttrig och mysig, men det mesta finns och sker i det lilla. Väldigt skickligt gestaltat, och det är så skönt att läsa en sån bok. Proffsigt.

”Hägring 38″ är en av de skönlitterära som kan vinna August idag. Av de nominerade i den klassen har jag bara läst en annan, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson. Den är så tacksam för man sitter och nickar och vill stryka under allt smart och sant om relationer och reaktioner. Det är så himla lätt att falla för ”Egenmäktigt förfarande” om man är en någorlunda vuxen människa med bara en liten gnutta livserfarenhet.
Westös funkar på ett annat sätt. Inte lika omedelbar, och den handlar ju inte om att slå på de stora trummorna och få en att tänka ”ja! ja! ja!” på var och varannan sida. Jag gillar båda, men av dessa två tror jag nog på Lena Andersson som vinnare just på grund av sanningarna och identifikationen. Den är så bred och tydlig och smart.
Men en markant skillnad för mig är att ”Egenmäktigt förfarande” kändes kall. Ester Nilsson blev aldrig levande för mig, apropå detta om hur skicklig man är på att skapa karaktärer. ”Hägring 38″ är inte kall. Jag håller tummarna för den och advokat Thune ikväll.

1 kommentar

1 kommentar till ”Hägring 38″, för oss som gillar karaktärer

  1. Kall är en bra beskrivning. Kall och stiliserad och filosofisk. Och inte nödvändigtvis något fel i det. Men jag tror att när Egenmäktigt förfarande nu når ut till en bredare läsarskara finns det nog en och annan som riskerar att bli besviken. Boken är absolut inte någon pulserande, vibrerande, blodfylld roman om kärlek.

    Marie

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida