Bokhora.se

03/06 2013
12:37

Alltså. Jag gillar ju (åtminstone ibland) Oates, men det finns mycket med henne som jag också tycker illa om. Här har jag utvecklat lite av det. Jag ångrar att jag i den reccen använde ordet hysterika, för det förknippar så många med saker som jag inte tycker om att tillskriva kvinnor egentligen, samtidigt som det är väldigt mycket så som jag tänker på Oates också. Men det var en annan sak med det inlägget jag ville åt.

Nämligen detta stycke:

En gång i tiden propagerade jag alltid för JCO när det kom till nobelprisspekulationer. Det gör jag inte längre. Faktum är att ju fler JCO-romaner jag läser, desto mindre lust får jag att propagera.



Det gäller mer än någonsin nu. För jag tycker faktiskt inte att det är OK av en författarinna som många, i synnerhet unga, kvinnor har som stor förebild och litterär idol, att beskriva en 53 kilo tung och 163 cm lång tjej som gravt överviktig. Jag är själv exakt 163 cm lång. Jag brukar väga 54 kilo när jag inte föder barn. Jag är definitivt inte gravt överviktig, tvärtom är jag rätt så perfekt.

Ironin i detta också: att det är en ungdomsroman som bl a behandlar just ämnet ätstördhet – ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig”. Jag tycker att det är mycket uppfriskande av Nils Schwarz att belysa detta i sin recension av boken.

Tipstack till Julia Skott vars Instagram var min första källa till nyheten. Det har visst skett förr och även till viss del debatterats – men ändå. Sådana här saker. Blir ledsen. Helst när det är en gammal idol vars gloria halkar djupare och djupare ner  i smutsiga åsikter.

29 kommentarer

29 kommentarer till Lite ätstörning anyone?

  1. Oates är väl själv anorektisk, eller är det bara något jag fått för mig?
    Har faktiskt inte läst något alls av Oates, erkänner villigt. Så i övrigt kan jag inte ha någon åsikt om hennes skrivande, men det är klart att jag har känt mig lockad att läsa något. Var ska man börja? OM man ska börja med Oates.

    • Ja, det sägs ju så. Vet inte om det någonsin sagts rakt ut, men om man kollar på vad hon äter i t ex sin dagbok så… Ja. Och hon är ju väldigt mager, närmast anemisk i stilen. Jag tycker ju att det finns mycket bra med Oates rent litterärt! Till exempel ett par tidigare Oates. ”Vi var Mulvaneys” och ”Fallen” t ex. Många gillar ju ”Blonde” också. De senare har jag tappat intresset för faktiskt.”Bellefleur” är en annan jag gillar, tror den kan vara svår att få tag i dock. Men också hennes ungdoms är ju bra. Det är de ju, trots den här snedvridna synen på vikt.

  2. Jag håller fullkomligt med dig, Johanna, om att en tjej som är 163 cm lång och vägen 53 kilo inte är det minsta överviktig. Det är precis det jag tror att Oates vill tala om i sin bok! Jag läser hennes text som en ingående beskrivning i fiktiv form av olika strukturella förtryck. Hon propagerar inte för att man ska banta när man vägen 53 kilo, hon talar om hur sjukt det är att vi tycker så, hur fel det är att samhället anser att det är rätt, att Nadias (den ”mulliga” flickan i romanen) omgivning ser det så. Hon tar upp problem efter problem och visar oss hur det står till och att allt detta är fel, sjukt, förtryckande, nedvärderande … Så uppfattar jag hennes nya ”En eller två saker …”, och också de tidigare ungdomsböckerna. En bra författare kan belysa en sak, vrida och vända på den så att den syns ordentligt i ljuset och göra detta i syfte att få oss att tänka själva, förstå att det är fel. En bra författare skildrar, gestaltar, det hon vill säga, och det tycker jag att Oates gör på ett lysande vis, istället för att agera pedagog.

  3. Men hur menar du när du skriver att din egen vikt är rätt så perfekt? Jag tycker 54 kg på 163 cm låter väldigt smalt, är det perfektion? Eller menar du bara att du är nöjd med dig själv?

    • Att jag är nöjd med mig själv. Men också att det inte är på överviktsskalan och faktiskt inte på underviktsbiten heller. Det är ganska lagom.

    • Menar du att man inte får vara nöjd om man är smal bara för att det är sjukt att samhällets normer ibland verkar vara att man MÅSTE vara smal för att duga vilket ju är helt galet?
      Jag är 165 cm och väger 52 kg, jag är också rätt så perfekt. Det är min kompis som är 169cm och väger 67kg också.
      Vi är ju olika, vi människor, och SKA vara det.
      Jag skulle önska att kampen kunde gälla att bredda normen för hur man ”ska” vara i stället för att förskjuta idealet åt endera hållet.

      • Jag menar ungefär det du säger – att för MIG är det precis lagom. Helt perfekt. Alltså oavsett om jag är nöjd eller inte, så verkar min kropp och min hälsa fungera som bäst när jag befinner mig där och åker jag bara ett par kilo upp eller ner så påverkas jag negativt på olika sätt. Hur kräver ju en hel roman att skriva så att ingen ska känna sig trampad på tårna pga känsligt En bit längre ner bland kommentarerna så utvecklar jag det resonemanget lite i alla fall, eftersom jag tycker att det är så synd att folk pratar om min vikt som ”mellanstadievikt” – det skapar också skev kroppsuppfattning och kan kännas jävligt trist att höra. Det raljeras ganska friskt kring smala människor såväl som kring ”tjocka” i samhället idag och siffror på ett papper har ju mycket lite med verkligheten att göra. Däremot kan vi väl ärligt konstatera att ingen människa som väger 53 kilo till 163 cm någonsin kan vara tjock i ordets rätta bemärkelse.

      • Johanna: mitt svar ovan var riktat till Maria S. Jag är helt med på ditt resonemang, instämmer till fullo.

  4. Glömde fråga: Har du verkligen läst boken, Johanna?

    • Nej! Och det är möjligt att känslan är helt annorlunda då. Jag valde att lita på Schwartz i frågan eftersom han är en duktig kritiker som brukar ha koll. Borde ha förtydligat det i texten kanske.

      • Såhär skriver Schwartz: ”Den gravt överviktiga Nadia – 53 kilo svallande fläsk fördelat på 163 centimeter, man bara suckar …” Det betyder alltså inte att Oates tycker att Nadia är överviktig. Det är, som Lena Kjersén Edman skriver nedan, Nadia som påverkad av omgivningens ideal ser sig som sådan. Oates talar om för oss hur sjukt detta ideal är genom att gestalta det.

      • Bra aspekt du tar upp! Verkar som att gängse uppfattning är att det är Oates åsikter, men så behöver det naturligtvis inte vara. Har tydligen (jag ej sett) varit uppe till debatt innan den kom ut på svenska.

      • ”Gängse uppfattning”? Vore det inte på sin plats med ett tillrättaläggande? Din bloggpost bygger ju på en missuppfattning av kommentarer om en bok du inte har läst.

  5. lena kjersen edman

    Jag läser och tolkar också porträttet av Nadja i ”Två eller tre saker…” som Ulrika gör. Det är i sin förvirrade och destruktiva självbild som Nadja upplever sina lår som feta och sig själv som överviktig.
    För mig är boken 2013 års – hittills – starkaste ungdomsroman.

  6. Hej!

    Jag såg precis några jättespännande föreläsningar om litteratur om ”odöda” och historisk chick lit på Kunskapskanalen. De diskuterade s.k. ”chick lit i korsett” och romance på ett nytt och fräscht sätt. Kolla om ni har tid, de finns säkert på URplay om ni söker på ”chick lit”.

    Hälsningar Anna

  7. Johanna, är det inte bättre att du ger dig på böcker du faktiskt har läst?

    Jag delar för övrigt Ulrikas och Lena Kjersén Edmans tolkning. Det var en fantastisk läsupplevelse!

  8. Här kan man se den amerikanska sajten foreveryoungadult.com prata om samma sak – och det finns fler. Så ja, det finns något unket i Oates sätt att prata om vikt. Oavsett hur hon gör det. Och det kanske funkar bra för oss vuxna att sitta och tolka texter rätt, men unga redan ätstörda tjejer?

    ”119 pounds, ARE YOU FUCKING KIDDING ME WITH THIS BULLSHIT? I mean, guys, unlike with the cutting, I get eating disorders; I know you don’t have to be fat to have an eating disorder; in fact, most people with ED aren’t overweight and never have been. So it’s not that it annoys me that Naomi weighs 119 pounds and wants to get down to her ”goal weight” of 98, even though the very idea of that alternately makes me want to eat a giant sandwich and also reinvest in my 8th grade plan to eat only lettuce and string cheese every day forever. It’s that EVERYONE buys into it! Like, her whole class calls her ”chubby” or ”fleshy” or talks about how she strains against her sweaters, and what the fuck kind of sweaters is she buying, DOLL SWEATERS MEANT FOR AMERICAN GIRLS? Like, 119 pounds doesn’t strain against anything. 119 pounds barely allows a person to donate blood!

    I guess I just kept thinking that Oates was going to SAY something about Naomi’s anorexia, but she never did. I’m sure a healthy teenager would read this book and think Naomi was sick, but someone already ill or predisposed? Nope, they’d be dining on Saltines and celery sticks quite happily after reading this. Just . . . very irresponsible, to be honest.”

    Jag recenserar inte Oates senaste bok eller ”ger mig på den”. Jag säger att jag tycker mindre och mindre om Oates som författare och tar en mening ur Expressens recension som exempel. Boken är säkert fantastisk – många av Oates böcker är det.

    • Det där är så fruktansvärt sant! Att det som ”vanlig” person läser som en berättelse om en ätstörd person, läser en människa som själv har problem med mat/vikt på ett helt annat sätt (man får bekräftelse och stärks i sitt eget skeva tänkande). Tycker en författare har ansvar att skriva med större eftertanke och försiktighet när hen vänder sig till unga läsare.

  9. Stort JCO-fan här (har dock inte hunnit läsa denna än). Jag håller med Johanna om att Oates skriver problematiskt om unga kvinnors kroppar ibland/ofta (och 53 kg till 163 cm är naturligtvis INGENTING – är själv tre centimeter längre och har inte sett sådana siffror sedan mellanstadiet). Tänker t ex på Alma, den unga kvinnan i The Tattooed Girl, som beskrivs som en lealös, vit och rund mollusk. Obehagligt, nästan snudd på hatiskt. Men så är det ju det där med blicken – vems? Varför? Hur? Är det internaliserat kvinnohat eller suggestiv skildring av en uppfuckad värld och hur det påverkar allas ögon på sig själva och andra? Jag tror att Oates alltid har en poäng med sina beskrivningar, även – kanske i synnerhet – när det handlar om kropp och när läsaren får obehagskänslor. Fast det ÄR vanvettigt svårt att skriva om ätstörningar över huvud taget, inte minst för en ung publik. Man får tänka sig för, väga orden. Jag känner att jag måste läsa och se hur det är utfört. Bra iaf att detta tas upp, för jag känner att alla författare som skriver om ätstörningar – berättelsen som måste få skrivas eftersom de tyvärr är en realitet – har ett visst ansvar.

  10. En annan intressant sak dock – siffror. Jag är ju själv som sagt 163 cm lång och har vägt runt 54 kilo sedan jag blev ung vuxen dvs någon gång runt sista året i gymnasiet. Jag ser Helena här och Margit Richert i kommentarstråden på Julias inlägg säga att det är fantasisiffror som antyder att man är alldeles för smal. I mitt fall stämmer det inte alls. 54 är verkligen helt lagom. Nu ska jag ju inte komma dragandes med tonårsklyschan om att man kan ha ”kraftig benstomme” men sant är ju att samma vikt kan te sig så väldigt olika på olika personer av samma längd. Och att ett eller ett fåtal kilon får stor betydelse. När jag väger 52 = för smal, men bara två kilo upp = lagom. och samma åt andra hållet när jag hamnar runt 57.

    Här finns t ex två bilder där jag väger 54 kilo till min längd:

    http://www.fashionista.se/nu-i-full-storlek/
    http://www.fashionista.se/favorit-i-repris/

    • Och jag tycker det var väldigt skönt att läsa Helenas kommentar som motvikt till din, då jag är 1 cm längre än du men väger cirka 10 kilo mer. Jag är absolut inte tjock, snarare brukar folk faktiskt säga att jag är smal, men som mer eller mindre ätstörd sedan tonåren biter ett sådant inlägg som ditt rätt hårt. Vet inte om du förstår att det kan uppfattas så av många.

      • Det är ju det som är problematiken och som jag också lastar Oates för i den här texten – det går inte att prata siffror eller skriva förenklat om vikt eftersom det är oerhört problematiskt för de som är ätstörda. Man måste vara supertydlig och kan inte lämna så mycket tolkningsutrymme åt läsarna. Se bara nu, jag får själv kommentar om att folk tar illa vid sig när jag säger att jag är perfekt när jag väger 54 kilo.

        Men ja, jag tycker själv att jag är perfekt. Det finns säkert de som tycker att jag är både för tjock och för smal, jag som har modebloggat länge har fått massor av elaka kommentarer om att jag är för tjock t ex. Men jag tycker att jag är alldeles lagom när jag väger 54 kilo. Jag skulle kunna skriva jättelångt och utvecklande om hur jag tänker och resonerar och illustrera med bilder, men det här är ju inte en blogg om min vikt. Däremot är ämnet så himla känsligt och ännu värre för unga tjejer för det kan sitta i hela livet. Plus att det är lika illa av Helena och Margit att säga att jag är typ undernärd för det kan skapa lika konstiga kroppsuppfattningar för mig. Det är inte särskilt befriande för mig att läsa att jag är underviktig även om det känns bra för dig att läsa att jag är det, Maria.

      • Hej Johanna och Karin!
        Det är sannerligen svårt att inte trampa någon på tårna när man pratar om sånt här, live och ännu mer på nätet. Det jag tyckte var skönt att läsa med Helenas inlägg var inte att hon hänvisade till Johannas vikt som mellanstadievikt, utan att hon uppenbarligen väger mer som jag än 54 kilo.

        Hur man kan få det till att jag menar att man inte får vara nöjd om man väger 54 kilo förstår jag inte riktigt, men eftersom det som sagt är ett komplicerat ämne går det säkert att tolka så. Det jag menade var att jag som motvikt till Johannas inlägg tyckte det var skönt att läsa Helenas som troligen har en vikt som mer liknar min. Det är såklart jättefint om Johanna är nöjd med sin kropp och det tycker jag verkligen att hon ska vara, jag skulle aldrig säga till någon att hen är underviktig och i detta fall tycker jag inte heller det. Det jag ville visa var att jag blev illa berörd av Johannas inlägg precis som Johanna verkade bli av Helenas.

        Svårt svårt är vad detta är. Att bredda normen för hur kvinnor får se ut är jag helt med på i alla fall och en vacker dag kanske jag är helt nöjd även med mig själv.

    • Fast jag menar inte att det skulle vara fantasisiffror – jag menar bara att det finns lika många kroppar som människor och en vikt som är lagom för en människa kan vara helt ouppnåelig, kanske rentav självsvådlig, för en annan. Ingenstans skriver jag väl att du eller någon som väger 53-54 kilo skulle vara undernärd (och det gjorde väl inte Margit på FB heller, hon sade bara att HON var alldeles för smal till den vikten)? Vikt ÄR känsligt och svårt, nästan omöjligt att skriva om utan att det blir fel (tro mig, jag vet..) så om jag råkat trampa dig på tårna ber jag verkligen, verkligen om ursäkt, Johanna. Min passus var mer menad att belysa det absurda i att den vikten till den längden skulle vara övervikt. Folk ser olika ut, och det är bra. Så ska det vara!

      • Du har inte alls trampat mig på tårna! Jag är som tur är (jag inser verkligen att det är tur OBS), ganska okänslig vad gäller kommentarer om min vikt och mitt utseende. Och jag tror vi menar och tycker samma sak – skitsvårt att prata och skriva om för här har vi verkligen synålsproblemet. Folk ser olika ut och så ska det vara ja! Men det är synd att många som kämpar med viktproblem baserat på någon slags syn om att de är överviktiga (oavsett om de är det eller ej) reagerar som Maria och tycker att det är mer okej att dyka ner på undervikt. Det var mest det jag ville belysa. Jag tog inte alls illa vid mig. Dock att jag HADE kunnat göra det, och därför blir det så svårt åt alla håll.

        Och därför är det också komplicerat med den viktbild som en författare som Oates sänder ut. Det bidrar inte direkt till att jag får en bättre uppfattning om henne.

  11. Bra! :)

    Oates har ju själv en väldigt skev syn på vikt och ätande (minns hur hon åt en halv konserverad persika med lite keso till lunch efter lunch i dagboken), vilket också skiner igenom mycket av det hon skriver. Och där blir det så svårt, för jag tycker å ena sidan att hon är skitbra och belyser mörkret, självtvivlet, äcklet, allt det där som är en realitet för väldigt många unga kvinnor så bra. Som romanförfattare måste man få skriva om detta. Samtidigt inser jag att mycket av det som Oates skriver – sättet hon skriver på – kan tolkas som ett slags normaliserande av ätstörningar. Svårt, som sagt. Och när siffror nämns blir det ännu svårare. Jag blir i alla fall sugen på att läsa den här boken nu! Hade tänkt att gothtegelstenen The Accursed skulle bli min nästa JCO men den här kanske får förtur.

  12. Ja! Det är skitsvårt. Inte bara ämnet utan ämnet så som Oates gör det. För visst, det är ju bra det hon skriver, alltså jag som är helt normalstörd vad gäller vikt tycker ju det är som du säger, intressant, välskrivet och måste få finnas, men jag kan också väldigt tydligt se problematiken med hur hon skriver. Helst när vi vuxna bara ah:ar och oh:ar utan en tanke på reaktionerna som yaforever skriver om dvs hur unga ätstörda tjejer reagerar på texten. Så frågan är om det är rätt för målgruppen och därom kan väl de lärde (vi) tvista i evighet amen :-)

  13. […] pågår en väldigt intressant diskussion på Bokhora just nu, med utgångspunkt i Nils Schwarzs recension av Joyce Carol Oates nya […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida