Bokhora.se

29/04 2013
9:00

Anton Marklund 2Har ni  lånat på biblo eller köpt och läst ”Djurvänner” av Anton Marklund än? Jag hoppas ju det. Om ni svarar nej på frågan så kan ni läsa måndagsmötet först och sen göra om och göra rätt. Ni kommer att tacka mig för den uppmaningen!

Vad läser du just nu?

Har nyligen läst ut ”Rú” av Kim Thúy. Helt fantastisk liten berättelse om hur det var att fly från Vietnam till västvärlden under 70-talet.
Lyssnar på ljudböcker också, just nu ”Bubble” av Anders de la Motte, tredje boken i serien som börjar med ”Geim”. En deckaraktig historia som egentligen inte är min typ av bok, men gillar den ändå. Spåket är väldigt nyskapande, och suveränt inläst av Mattias Linderoth.

Vem ÄR du? Jag menar, ”Djurvänner” är din debut, och den är så himla bra. Har du skrivit länge? Refuserats innan den här? Vad gör du nu? Vad jobbar du som? Skriver du nu? Helt enkelt, berätta lite!

Tack så mycket. Eftersom du i recensionen härom veckan citerade från förlagets hemsida, gör jag det också (med vissa uppdateringar):

”Jag heter Anton Marklund, är 37 år, och arbetar med begåvningshandikappade. Jag är född och uppvuxen i en by utanför Skellefteå, men har de senaste 17 åren bott i Umeå. Sedan några år tillbaka är jag gift, har två bonusbarn och en katt.
Jag älskar att resa. Långt bort där jag aldrig varit. Ibland spelar jag sorgliga melodier på vårt piano, och jag har (inte längre) en motorcykel som är röd.”

Jag har alltid tyckt om att skriva. Redan innan jag kunde bokstäverna brukade jag häfta ihop små böcker och diktera berättelser för mamma som hon fick skriva på ett papper så jag kunde kopiera det till böckerna. (Vad jag minns handlade flera om två kompisar och deras katt. De fångade tjuvar och byggde en bil, och en i annan bok följde man en figur som hette Blixtstjärnan.)
Efter det följde 20 år av mindre aktivitet tills jag för ungefär tio år sedan började skriva igen. Mitt första romanförsök hette ”Det människor inte berättar”, och möttes av kalla handen från alla och envar.
Skriver nu på en historia med arbetsnamnet ”Grodregn”.

Varför blev det just Boliden som miljö i ”Djurvänner”? Hur har folk i Boliden reagerat?

Några av episoderna i ”Djurvänner” är inspirerade av händelser ur min egen skoltid, så för att få historien trovärdig blev det att jag förla hela handlingen till platsen där jag gick högstadiet.
Sedan är inlandssamhällen som Boliden väldigt utsatta med arbetslöshet och utflyttning. Känslan av förfall och utanförskap lurar runt knuten, så även det passade som en symbol att förstärka familjens situation.

Jag vet inte hur snacket går i Boliden om ”Djurvänner”. Boliden ligger i Skellefte kommun och därmed överskuggas det mesta av (övriga) kulturlivet av hockeyn. Runt om i byarna visas SAIK:s matcher på storbildsskärmar etc.
Då biblioteket där anordnade ett författarmöte med mig förra hösten var jag lite orolig att ingen skulle komma. Men jag måste känna mig nöjd då en man kom in och undrade om det var hockey för det var så många bilar på parkeringen.

Vad gillar du att läsa? Några favoritförfattare, varför dessa? Förklara lite.

Jag brukar alltid nämna P-O Enquist och Torgny Lindgren. Husgudar för mig. P-O:s ton är unik, ett språkligt gehör som få kan matcha. Och Torgnys berättarröst. Det är en ära, och en lögn, när det ibland skrivs att jag kan jämföra mig med dem.
Torgny hade jag faktiskt förmånen att få träffa på berättarfestivalen i Skellefte i fjol då jag satt i en panel tillsammans med honom. Innan åt vi lunch i ett större sällskap och jag kände att jag ville säga något, för att ”ha pratat med Torgny Lindgren”.
Så det blev att frågade varför han inte hade lingonsylt till sin palt…

Dina huvudpersoner är såna man inte kan sluta tänka på efter man läst klart. Några såna hos andra författare som du inte kunnat släppa?

Tack igen. Tycker väldigt mycket om ”Shantaram” av Gregory David Roberts. En synskadad kompis lånade mig talboksinläsningen häromåret. 43 timmar. Men jag har hört den två gånger sedan dess, för den tar över, ens vanliga liv blir en tråkig väntan på att få bege sig till 80-talets Bombay igen. Den hisnande historien är till stor del självbiografisk men karaktärerna påhittade. Ofta känns det precis tvärtom.

En bok som fler borde läsa?

Skulle kunna säga ”Hungerspelen” (av Suzanne Collins). Inte sedan tonåren har jag slukat en så spännande bok. Och den bitande samhällskritiken.
Fast den har alla redan läst, så jag väljer Anne Swärds debutroman ”Polarsommar” istället. Hade kunnat nämna den i frågan innan om karaktärer som blir kvar. Mycket välskriven, och berättar precis lagom mycket för att man ska gå och fundera på den efteråt.
En bok jag önskar att jag hade skrivit.

Författarfoto: Daniel Lund.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida