Bokhora.se

09/08 2013
11:44

Jag har läst en klassiker i sommar. Plats för applåder.

ann-ueno-great-gatsby-book-cover-2

Inspirerad av Åsas hejdlösa* Gatsby-reklam (bland annat här) plockade jag boken från hyllan när jag åkte till stranden och eftersom jag hade sett Baz Luhrmann-filmen innan jag läste boken såg jag Leonardo Di Caprio framför mig när jag läste om Gatsby (plats för upprörda flämtningar).

Tre reflektioner:

1. Att ”The Great Gatsby” skrevs 1925 är – utan att urvattna ordet för mycket – nära nog chockerande! Den känns så modern. Är det språket**? Handlingen? Är det ämnena som är så tidlösa? Kärleken? (Men hur ligger det egentligen till med kärleken i ”The Great Gatsby”?)

2. Vad är det egentligen som gör en bok till en klassiker? Vad är det i berättelsen om Nick, Daisy och Jay som gör att boken läses och älskas 90 år efter att den skrevs? Varför beskrivs ”The Great Gatsby”som en av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska romaner? Vad, vad, varför?

3. Boken gjorde mig inte vidare sugen på att läsa fler klassiker. Men där har vi det där förbaskade kategoriserandet. Varför ska böcker klumpas ihop som en enda sort, för att de råkar vara skrivna för länge sedan? Ungefär som att ungdomsböcker är ungdomsböcker oavsett om de är skräck eller romantik.

Däremot var boken (precis som ryktet säger) fördelaktigt kort.

 

* Jag överdriver.

** Jag läste den i Gösta Olzons översättning.

9 kommentarer

9 kommentarer till Om att läsa en klassiker

  1. Jag tror att det här är en bok som lämpar sig ypperligt för gruppanalys och diskussion kring uppbyggnad, symboler, karaktärer och allt sånt. Att det har blivit en klassiker delvis pga av att den som roman är så fiffigt och bra upplagd och ett så tydligt men ändå tidlöst barn av sin tid. Det är en skicklig roman och det är bla det som håller kvar den på alla eng-kurser över världen. Att bara läsa den rakt av kanske inte ger lika mkt som om man börjar ta isär den. Jag tycker inte den är världens bästa bok men jag tycker definitivt att Gatsby är en av de böcker som funkat allra bäst i min undervisning. Den är nog tydlig OCH nog djup. Det är det som gör att den håller. Du förstår hur jag menar?

  2. Det är en bok som ska läsas på originalspråk.

    • Ja, varför?
      När jag läste den för 10 år sedan på originalspråk blev jag så besviken efter att hört hur bra den var via engelska media/filmer. Såhär 10 år senare genom att läsa just denna översättningen har jag fått en annan syn och då verkligen gillade den!

  3. 1a: Den speglade/speglar sin samtid.

  4. Svaret alltså på vad som gjorde den till klassiker.

  5. På grund av nytt filmomslag och nyutgivning (?) finns den på biblioteket här som 7-dagars lån! Men näe, inget jag tog hem denna gång.

  6. Jane Airhead

    Den ligger i mitt bokskåp. Jag har läst första meningarna – på originalspråk – vid två olika tillfällen och jag kommer inte längre. Men jag vet att jag kommer att läsa den. Det handlar bara om tajming. Kanske någon dag med regnigt väder och förkylning…

  7. Jag vet inte, jag är lite skeptisk till det där med ‘en av de bästa’ eller ‘den största’ osv. Vem är det som har bestämt det egentligen? Hur ska min läsupplevelse påverkas av det? Ska den det? Vilka böcker ‘ska’ man läsa? För vem i så fall? Läsning är en subjektiv upplevelse så egentligen borde inte det finnas några klassiker. Nu menar jag inte att jag inte läser klassiker, det gör jag, men jag vänder mig lite mot det där med att kakonisera böcker, det är så många som rankas lägre på grund av det men som ändå kan vara en ‘stor’ upplevelse.

    Kort sagt, kan inte baksidetexterna bygga mer på citat från någon som har läst och uttalat sig om boken? Så det inte verkar så objektivt, för det är det inte. Inget är det.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida