”Operation Sandalwood” – Zac O’Yeah « Bokhora

Bokhora.se

08/04 2013
12:00

Operation SandalwoodEtt varningens ord bör inleda denna recension. Jag är ingen deckarläsare, har aldrig varit någon deckarläsare, och kommer aldrig att bli någon deckarläsare. Inte ens genom att lyda mina vänners råd och helt enkelt strunta i själva brottet och koncentrera mig på det som visst kallas för ”fluffet” kan jag ta mig igenom en kriminalroman med någon större upphetsning. Jag kan säga det säkert nu, för jag har verkligen gett Zac O’Yeahs ”Operation Sandalwood – Ett dödligt uppdrag för Mr Majestic” en ärlig chans.

Hari Majestic är en skojare i ordets alla bemärkelser. Han försörjer sig genom att lura västerländska turister på pengar, men han säger också skojiga saker, vilket gör att läsaren ska gilla honom trots att han är kriminell. Tänk Jack Sparrow, men verksam på skrotfärdig moped istället för piratskepp och i de mest ruffiga delarna av Bangalore snarare än på öppet hav. Eller, min liknelse med Jack Sparrow haltar rätt kraftigt, inser jag. Hari har aldrig varit med en kvinna, till exempel, och hans besättning är obefintlig om man inte räknar in en gravt alkoholiserad ingift släkting som mer är att betrakta som barlast.

Nåväl, Hari träffar en svenska, Jane, som berättar att hon kommit till Indien för att leta rätt på sin försvunna adoptivsyster, Madeleine. Att bistå i sökandet blir en chans för Hari att förbättra sin karma och tjäna en rejäl hacka i en och samma gärning, så han blåser i Jane några vita lögner om att han i själva verket är ytterst lämpad för detektivarbete, bland annat för att han har känningar inom den filmbransch som Madeleine förtvivlat gärna ville bli en del av.

Sedan blir det dråpligt. Det blir biljakt och indisk maffia. Det blir tokroliga smek-, ök- och företagsnamn. Det blir avhuggna näsor och piratkopierad porrfilm. Druckna indier, blåsta turister och förfalskade kristna reliker. Det blir färgstarkt. Det blir mycket. Tyvärr mycket av det jag inte gillar. Färgstarkt är inte min grej. Berättelser om brott är inte heller min grej. Jag tycker att Hari Majestic blir en karikatyr. Jamen, vad fan, tycker någon nu, Jack Sparrow är ju också en karikatyr. Och det ligger väl något i det. Men jag skrattar MED Jack Sparrow. Hari Majestic skrattar jag inte ens ÅT. Under 300 sidor lyckas han egentligen inte med något annat än att hålla sig vid liv (vilket stundtals visserligen är en bedrift) medan han flyr från den ena livsfarliga situationen till den andra iklädd gummisandaler och med en hundvalp som också skulle kunna vara en stor råtta i jackfickan.

Äh, ni fattar.

Det här föll mig inte på läppen. Men så tillhör jag då heller inte målgruppen. Det kommer att dröja länge innan jag väljer en bok där jag ska bortse från brottet och koncentrera mig på fluffet igen.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida