Bokhora.se

08/04 2013
7:00

13050461_O_3

Nog kommer varenda recension av Pija Lindenbaums ”Plats” innehålla en rad om hennes bilderböcker. Hon har vunnit massor av priser för dem. Varenda unge som gått på en svensk förskola har fått Gittan läst för sig.

Jag var rädd för att läsa Pija Lindenbaums romandebut. Jag var rädd för att tycka illa om den. Rädd för att… nej, det var bara det jag var för. Att jag inte skulle tycka om den. Jag har läst Pija Lindenbaums underbara bilderböcker och jag tycker att hon är så exakt i sitt språk. Så säger man ju, hela tiden. Jag måste uttala hennes meningar högt, testa dem.

I tv-programmet Babel säger Lindenbaum att hon inte kunde skriva sin text om hon inte skrev den som scener. Jag vet att Lindenbaum läser noveller. Lite grand känns scenerna som noveller. Jag tycker om det.

Boken handlar om en jagperson som faller samman. Jag skrev ”plötsligt” först, men det sker inte plötsligt. Det rasar bit för bit. I relationen med sin make skaver allting. Fnas på knogen, han köper fel fikabröd, visslar Frank Sinatra precis som sin pappa. Hon uppskattar inte sällskapet av sina väninnor, hon har slutat känna ömhet för sin son. Tillslut drar hon sig undan helt. Hade hon fått en möjlighet att bli osynlig, hade hon tagit den.

Också i ”Plats” tänker jag: Så säger man. Till exempel här:

Han har en halvt skalad apelsin i ena handen. Fruktsaft rinner mellan fingrarna.

– Ursäkta, men jag tar dej inte i hand.

Och jag tycker om tilltalet. Det som jag känner igen från bilderböckerna. Nu försöker jag strosa helt likgiltigt. Jag tycker verkligen om meningar som börjar med Nu i böcker. Och det poetiska: Känner mjukt mot baksidan. Jag får tänka lite på den meningen.

Jag sätter mentala post it’s överallt i boken. Den här formuleringen måste jag komma ihåg (men det gör jag tyvärr sällan). Boken svämmar över av beskrivningar som talar om exakt hur det känns på fingrarna, hur det luktar, men också hur det känns inuti.

Jag tycker aldrig om jag-personen, men jag föraktar henne inte förrän i slutet. Jag tycker direkt illa om hur hon behandlar sin hund och när jag lägger ifrån mig boken är min spontana känsla obehag. Jag måste titta på den där Babel-intervjun med Pija. Se om hon hjälper mig att låsa upp boken (det gör hon). Jag läser ett par intervjuer om henne, någon annan text om boken. Och obehaget lägger sig något.

De första kapitlen tänker jag mycket på Sara Mannheimers ”Reglerna”. Den här loja inställningen till allt som sker omkring henne. Jag tänker att jag måste komma ihåg det. Kanske rent av läsa om Mannheimer. Mot slutet av boken är det snarare obehaget i Simona Vincis ”Om barnen vet man ingenting” som jag plötsligt minns rent fysiskt.

Och nu? Tja, jag vet inte. Det finns scener i boken som jag skulle vilja riva ur för att de är så bra. Och skildringen av hur känslan av att vilja försvinna, ett obehag som ökar, det tycker jag är oerhört skickligt gjort. Handlingen berör, den kommer att stanna kvar i mig länge. Men om jag tycker om ”Plats”? Nej, det kan jag trots allt inte säga att jag gör.

 

3 kommentarer

3 kommentarer till ”Plats” – Pija Lindenbaum

  1. Iiih! Så glad att jag är 2:a på den här. Och apropå böcker som man inte ”tycker om” men som ändå berör väldigt mycket: ”Djurvänner” av Anton Marklund. Låt detta bli våren för bra men obehagliga romaner!

  2. […] urval andra som bloggat om boken är Bokhora, Kaela, Jennies boklista, Läsresan, Dark Places, Snowflakes in rain och […]

  3. […] har ”så orimliga förväntningar att jag tycker att boken är dålig bara för det”! Johanna Karlsson i Bokhora tycker inte om […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida