Efteråt

Mässan var så sjukt trång i år. Jag använde barnvagnarna som plogar för att ta mig fram, men önskade ändå att någon kunde ropa ut Magdalena Ribbings etikettråd i en megafon i mässhallen. En kan inte stanna mitt i en gång för att kolla mobilen och ska en lägga upp en bild på Instagram får en baske mig gå in i ett hörn tills uppdraget är utfört. Att högljutt irritera sig på långsamma mässbesökare hör dock inte till god ton, så det ska jag inte göra. Det är bättre att vara ute i god tid än att försöka ta sig från huvudentrén till F-hallen på 10 minuter.

Mitt Göteborgsbesök blev kort – 22 timmar – och jag fick åka djurvagn hem. Alltså: det är inte en liknelse för hur trångt det var, utan det stod så på biljetten. Jag satt i själva verket mycket bekvämt och jag läste ”Gone girl” av Gillian Flynn som var så bra att jag inte ville att tågresan skulle ta slut. Som av en fantastisk händelse är ”Gone girl” den bok som vi ska läsa i min bokcirkel till nästa tillfälle. Den förra var ”Potensgivarna” och den var jag, som bekant, inte alls så här lyrisk över. ”Gone girl” ska vi diskutera i november, så jag kommer att behöva anteckna några grejer för att komma ihåg vad jag vill prata om. I går fick jag en tanke om boken, som jag tänkte var mycket intressant. Detta vill jag prata om. Nu kan jag för mitt liv inte minnas vad det var…

Jag skaffade två böcker på bokmässan. Den ena är Pija Lindenbaums ”Ska vi va?” eftersom 1) Pija är Pija och 2) när jag skulle förklara för mina elever vad bokmässan var, nämnde jag att där fanns författare och på frågan ”Vilka då?” svarade jag Pija Lindenbaum och jag köpte boken lite som ett bevis. Den andra boken som jag köpte är Isabella Nilssons ”Det hungriga slottet” som är så snygg att jag på allvar överväger att skaffa ett extra exemplar för att i slaktat tillstånd hänga upp i ramar på väggen. De finfina bilderna står Kristin Lidström för (se fler bilder på hennes hemsida).