Bokhora.se

19/11 2013
12:29

Alltså. Jag lyckades påbörja och  läsa ut ”Steglitsan” en helg då jag samtidigt var ensam med två barn i åldrarna 3,5 och 0,5 vilket kanske säger en del om hur bra jag tyckte att den var. Jag tillhör de (ganska många) som tyckte att ”Den lille vännen” var något av en besvikelse, tror jag kanske har läst den bara 2-3 gånger och för en aktiv omläsare som undertecknad, är det ganska lite. Så jag hade faktiskt inte så stora förväntningar på ”Steglitsan”. Och kanske är det också nyckeln i allt det här, för förväntningar kan vara knepiga att handskas med.

Givetvis ligger det mycket i JohLs resonemang om tajmingen. För mig som genomfört studier i latin ända upp på universitetsnivå och älskade grekiskaundervisningen på gymnasiet, var förstås ”Den hemliga historien” en drömbok på så många plan. Akaporren och allt det där. Den skruvade mixen mellan de sköna konsterna och det dekadenta studentlivet med droger och skamlösa fester. Amerikanskt collegeliv a la Bret Easton Ellis.

Jag tycker att ”Steglitsan” kommer mycket nära den känslan, förutom i slutet då det blir lite för mycket amerikanskt gangsterliv Sopranosstylee.

steglitsanHandlingen då, i korthet: Theos mamma dödas under ett bombdåd på ett museum. I tumultet som uppstår lyckas Theo få med sig en extremt värdefull målning från museet. En målning han bär med sig upp i vuxen ålder och som han hela tiden håller fast vid med någon slags dubbelhet: skulden och skammen sida vid sida med glädjen och målningens betydelse för honom. Efter en period tillsammans med hans alkoholiserade och drogberoende far, en period då han träffar den unge och lika trasige Boris, kommer han tillbaka till New York och blir inneboende hos konsthandlaren Hobie. Hobies kärlek till antikviteter blir så småningom av stor betydelse också för Theos vuxenliv. Med den stulna målningen ständigt närvarande i olika former. Theo bedövar sina känslor med droger och alkohol och skyggar inte för att ta genvägar för att tjäna pengar, något som så småningom sätter honom i klistret. Då dyker den gamle vännen från förr, Boris, upp och får åter ny betydelse för Theo och den stulna tavlan.

Det är en sådan fin samling personer vi har att göra med! Alla trasiga, på sitt vis. Bokens huvudperson Theo – åh så jag lider med honom genom uppväxtåren. Tiden efter att hans mamma dött i bombdådet. Den där hopplösa tiden hos pappan i Las Vegas, ett annat Las Vegas än det vi känner från glittrande tresekunders bröllop. Faderns död och återkomsten till New York. Hobie som tar emot honom med öppna armar. Den rika Upper Eastside-familjen som tog emot Theo den där kaotiska tiden efter bombdådet, (så lik Bunnys familj i ”Den hemliga historien”) där modern som från början framstår som så tom på känslor, växer och blir en av mina favoriter i detta brokiga persongalleri.

Jag förstår inte alls kritiken mot bokens längd. Antalet sidor – kort eller långt –  spelar aldrig roll för en bra berättelse, om författaren förmår att hålla berättelsen igång från första sidan till sista. Och det klarar Donna Tartt sannerligen av, trots gangsterinslagen mot slutet. Tänker inte på att det är långläsning, tänker bara på att det är nära att ta slut, det får inte ta slut, jag vill inte att det ska ta slut. Precis som jag önskar mig en tv-kanal som sänder Good Wife dygnet runt, skulle jag inte ha något emot att följa dessa personer vidare in i oändligheten.

I likhet med debuten (och, för all del, ”Den lille vännen”) är det så mycket känslor under ytan. Det tomma, ytliga som vi förser omvärlden med. Känslan av att ingen bryr sig och man kunde inte bry sig mindre om det samtidigt som smärtsamheten gör sig knivskarpt påmind, skär sönder fernissan på någon av Hobies omsorgsfullt restaurerade antikviteter. Ingenting är någonsin som det verkar, inte ens en Chippendalebyrå från 1700-talet. Hur vi människor sviker varandra, våra ideal, våra känslor.

Donna Tartt hade inte ens behövt göra blinkningen till DHH (Hello Francis gamle vän, du är saknad, alls inte glömd), även om sådana små genidrag förstås förgyller läsningen. She had me at hello som det brukar heta.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida