”The woman upstairs” – Claire Messud

En av de absolut vanligaste frågorna jag får när jag gör författarbesök i högstadieskolor är om mina böcker är baserade på mitt liv. Har det hänt på riktigt, är det sant? Ja och nej, svarar jag. Det är inte alls självbiografiskt, det här hände inte mig när jag var 16, men det är ändå 100% sant på ett annat sätt. För att kunna skriva om det så måste jag kunna föreställa mig det, känslan måste finnas, jag måste ha tänkt mycket på det, och liksom ha varit med om det. ”Liksom” är ett nyckelord. Jag tror att ungdomarna då tänker ”okej, det är alltså inte sant” för den förklaringen kanske låter lite pretto. Och nej, det är ju inte BOATS jag skriver.

Men grejen är det här; när man skriver en bok eller håller på med konst i största allmänhet, så lär man sig att det är när det börjar kännas pinsamt och skitjobbigt och det plötsligt kommer upp saker som man inte alls vill prata om, det är DÅ det blir bra. Det börjar kännas på riktigt först när det blir för privat och nära. Sen har jag maskerat det privata så den jobbiga känslan får kanske dyka upp hos en 15-årig kille, och det är ju fiffigt. Ingen kan jämföra mitt liv med hans och utbrista i ett aha! för att de hittar den gemensamma punkten. Jag skriver ju inte alls om mitt liv, men jag gör det ändå. Och om jag skriver en scen som tex ska vara sorglig och jag själv inte blir ledsen, då kommer inte den scenen att kännas för läsarna sen. Det blir bara som när karaktärer gråter eller gapskrattar och man själv sitter där helt neutral och inte känner ett skit. Helt misslyckat.

Det här tänkte jag hela tiden på när jag läste Claire Messuds ”The woman upstairs” (på svenska i vår, ”Kvinnan på övervåningen”). Att hon törs! Att hon vill visa att hon har tänkt på det här! Nämen, nu får hon väl ge sig! Herreguuuud, jag skulle aldrig ha vågat skriva så här! Det är så svagt och så fel! Man ska inte!

Och sen tänkte jag som nästa steg att jag inte kunde skriva en sån här recension om boken heller för då avslöjar jag ju mig själv också. Att den berörde mig, vad jag tyckte var så hemskt, varför jag inte kunde sluta läsa, och nu efteråt inte sluta tänka på den. Så himla jobbigt och alldeles för privat och patetiskt. Mycket bättre att skriva en normal recension som ”åh, den var jättebra, språket är så fint, bla bla” och inte avslöja något mer.

Vet ni vad, skit i språket. Det är inte det som är huvudsaken med ”The woman upstairs”, även om det såklart är jättebra också. Huvudsaken är att den här romanen är så jävla jobbig och så jävla bra.

Med ”Egenmäktigt förfarande” håller ju alla på att swoona över att Lena Andersson lyckas sätta fingret på exakt hur det känns att vara den ofta patetiska Ester i ett relationsunderläge. Jojo, det var ju bra gjort, men läs Claire Messud så snackar vi sen. Hennes hjältinna Nora Eldridge är patetisk på en helt annan nivå. Medelålders. Över kullen när saker händer. Det blir aldrig en biltur genom Paris med vinden i håret. Det är för sent för sånt nu. Det är det. Lena Anderssons Ester har fortfarande alla möjligheter att få till Paris. Hon är ung och lovande. Hon är fortfarande liksom gullig. Det är mycket mer safe att skriva om det och gilla det för Ester handlar om dåtiden för mig. Jag kan se tillbaka på mig själv och känna lite road ömhet inför hennes påstridiga telefonsamtal. Road ömhet känner jag definitivt inte när jag läser om Nora Eldridge. Mer skräck. (Usch!!) Och boken om henne är inte heller rolig eller iakttagande smart för den handlar om nutiden och framtiden och den är så sju-hu-kt jobbig för Nora Eldridge. (Och för mig? Nej, nej, nej?)

Kan ni läsa den snart? Vi måste prata om den. Och läs innan jag deletar den här reccen bara för att jag inte vill tänka på det. Jag vill bara ha det gulligt glatt roligt fluffigt trevligt fint och lyckat, det vill vi ju alla. Är det verkligen för mycket begärt, va?

(Nej, svara inte!!!)