”Two boys kissing” – David Levithan

Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar”-trilogi.
Carol Rifka Brunts ”Tell the wolves I’m home”, och nu på svenska ”Låt vargarna komma”.
David Levithans ”Two boys kissing”.
Det gemensamma är att de handlar om första generationen homosexuella med aids. Kan man bygga en spaning på endast tre verk eller är det för lite? Iallafall, jag tänker att under 2012/2013 så började det här bli ett tema.

Om Levithans ”Two boys kissing” skulle jag än en gång vilja hojta att här har vi en crossoverbok för alla åldrar, kom och läs! Tyvärr känns det som att det ändå bara kommer att vara ungdomar som läser, men hörni, det här är verkligen en bok för alla åldrar, kom och läs. Levithan berättar nämligen dels om nutiden – flera olika par av homosexuella killar som alla går på high school – och dels lägger han in ett mycket intressant vuxet we-perspektiv som är så vackert och hjärtskärande. I dessa vi/we låter han sig själv och sin generation av homosexuella, och den före honom, kommentera det som händer de unga killarna.
De unga är alla i olika ”faser” av sin homosexualitet; har kommit ut för länge sen, råkar precis bli påkomna att de är gay, är i ett förhållande sen ett år och hela familjen stöttar, med mera. De råkar också ut för det man kan tänka sig som typiska reaktioner (iallafall i kristna USA, och en del här i Sverige); glåpord, misshandel, familjer som tar avstånd, med mera.

Ramen för allt är Craig och Harry som inte är ett par längre, men som ändå har bestämt sig för att slå Guinessrekordet i längsta kyss. De ska därmed ha läppkontakt i över trettiotvå timmar. Platsen de väljer är en gräsmatta framför sin skola, och de har ett team av kompisar som är redo med vatten, kläder och pepp, samt filmar hela världsrekordförsöket så att allt ska gå rätt till. Givetvis officiell tidtagare också. Runt dessa två vävs de andra paren in. Och runt allt detta kommer we-perspektivet. De kommenterar hur den första kyssen känns, hur de nu i efterhand tänker om sina mammor i det där komma ut-ögonblicket, eller hur de låg i ett ensamt rum på sjukhuset och dog. Den röda tråden är hur det var att leva som homosexuell för tjugo, trettio år sen när aids började komma och när kunskapen var minimal, och om synen på homosexuella som var lite eller mycket annorlunda än idag. Korta avsnitt, allting är sakligt och ganska återhållet och Levithan går inte alls in för att slå på den stora sentimentala trumman och framkalla tårar. Det är förstås därför det blir så vackert. Och det är på grund av detta som jag vill hojta allåldersbok.

Åldersmässigt känner jag mig mycket närmare we-perspektivet även om jag inte delar just den homosexuella erfarenheten, men livet livet, ni vet. Samtidigt tycker jag verkligen om de unga delarna också. Den nya pirriga förälskelsen, ska kyssrekordet lyckas, ska Cooper återvända hem.
Men framförallt tycker jag det är så otroligt skickligt hur Levithan lyckas berätta om några helt vanliga killar som tyvärr råkar ut för en massa helt vanliga grejer (misshandel, etc), och med de händelserna skapar han en nutidshistorisk roman som handlar om att vara gay i USA från 80-talet och framåt. Allt detta på korta 200 sidor!
(Han lyckas dessutom väva in en vinkel om hen för en av killarna har fötts i fel kropp och genomgått behandling för det, men i ”Two boys kissing” får han till det mycket bättre än vad han lyckades med i ”Every day”.)
Och precis som alla skickliga konstnärer utför han allt detta så lekande lätt att man som läsare inte fattar hur det går till. Jag läste hans ”Love is the higher law” som handlar om Sep 11 för flera år sen, men jag minns fortfarande det enkla och ändå otroligt känslosamma berättandet genom att bara återge några små detaljer. Inte hålla på med stora gester, utan lägga fram en liten liten grej – för han vet att det räcker. ”Two boys kissing” är ungefär samma typ av bok. En annan tragedi, en lite annan stil med we-perspektivet, men effekten är densamma. Vacker, stark, viktig, känslosam, ödmjuk, medmänsklig, sann. Och på 200 sidor. 200! Det är en kort bok. Det vill säga, alla kan läsa. Det är tusan genialiskt.

PS! På onsdag 9 oktober kommer David Levithan till Punkt Medis! Gratis.
Och på torsdag 10 okt kommer han till Internationell författarscen! Biljett krävs.