Bokhora.se

28/04 2013
9:00

undretVarför envisas jag med att läsa den genre jag själv kommit att döpa till katarsislitteratur när det är uppenbart för alla och envar (utom möjligen för mig själv) att jag avskyr den typen av böcker. Jo, det är för att jag levt på hoppet. Är det så orimligt att tänka sig att någon författare skulle komma på tanken att skriva om en människa som är udda och som det faktiskt går åt helvete för så att man som läsare känner ”nej här kan jag ju inte sitta och titta på. Jag måste göra något. Vi måste göra något!” och tar sin imaginära matsäckspåse på ryggen, drar ut i världen och försöker bli en något bättre människa?

Att läsa ”Undret” av R. J . Palacio gör inte att man vill höja blicken lite. Det gör att man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande.

August, eller Auggie, är en mellanstadiepojke som hemskolats eftersom han fötts med en ansiktsdeformation som är så grav att han aldrig kan möta en främling utan att denne åtminstone tittar bort, drar ett djupt andetag eller utbrister ett litet förskrämt pip av fasa. Föräldrarna har velat skydda sin son från den grymma världen och därför valt att hålla honom hemma, men lagom tills det är dags att komma in i den grymma förpuberteten bestämmer man sig för att det är läge för att, som Auggies pappa kallar det, leda lammet till slakten, och pojken får därför börja skolan.

Går det åt helvete? Offras lammet? Nej. Lammet får kompisar redan första dagen och har vid bokens slut frälst hela samhället med sin blotta närvaro och för stående ovationer av samtliga elever på skolan utom elake Måns som fått byta skola efter att till och med Bill och Bull valt att bli upplysta filantroper. Aldrig tidigare har jag använt det ohyggligt starka ordet pekoral i en recension, men nu är tiden inne.

Jag tänker på ”Vi kallar honom Anna” – hur nattsvart den är. Så hopplöst allt ter sig när man läst den. Jag slutar aldrig tänka på den trots att det snart är femton år sedan jag slog ihop pärmarna. Filmen ”Fishtank” framkallar samma känsla. Jag vill bli bättre. Jag vill att vi ska bli bättre. Det måste gå.

”Undret”  säger åt mig att välja att vara snäll. Men i den värld som presenteras behöver jag inte välja någonting, jag behöver inte ens tänka. Jag behöver bara åka med. Eftersom allting redan ordnat sig till det bästa för alla och det enda offer som egentligen gjorts är att familjens gamla jycke måste tas till veterinären finns inget behov av att jag ska ta matsäckspåsen på ryggen och dra ut i världen och göra gott. Däremot känner jag själv ett starkt behov av att dra ner till närmsta sjö och lägga sig på den kalla botten tillsammans med grodorna och invänta den riktiga våren.

8 kommentarer

8 kommentarer till ”Undret” – R. J. Palacio

  1. Utvandrarböckerna, Per Anders Fogelström och Kulla-Gulla – tre serier som får i alla fall mig att dra ett djupt andetag, räta på ryggen och kanalisera ursinnet till att förändra världen (efter att ha slutat snorgråta – då i Kulla-Gulla, när oxen, halkar i leran och stretar uppför backen, den biten får bara allt av brista, av någon anledning).

    • Åsa Sandoval

      Utvandrarböckerna, söte Jesus, vad jag gråtit mig igenom dem. Och du har rätt – de får en människa att vilja göra rätt.

  2. Åsa! Så bra du är!

  3. Haha älskar när du dissar katarsislitteraturen. Kan inte längre tänka på Wallflower utan att fnissa. Ska försöka hitta nån mer bok i genren åt dig som du kan läsa och skriva ner…

  4. Håller just på att lyssna på ”Undret” och sökte en recension och hamnade här! Jag tycker väl (efter 4 cd:s lyssning) inte att boken är dålig men jag tycker inte att den platsar på vuxenavdelningen på biblioteket (där jag lånade den) utan på ungdomsavd!

  5. […] ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, […]

  6. Nu har jag läst ”Undret”. Jag tyckte handlingen var helt okej, bra till och med, om än inte jättebra. Men jag störde mig som satan på översättningen. Och då menar jag på typ varje sida. Jag borde ha slutat läst den och börjat läsa den på originalspråk istället, men det gjorde jag inte, och det får jag ta på mig. Nu får det bli en stor rekommendation till de som vill läsa boken: läs INTE den svenska översättningen!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida