”Belzhar” – Meg Wolitzer

När man läser en riktigt bra bok och går igenom stadierna ååååh, åh? åh?! åh! ååååh. Jag skulle så gärna vilja prata om vad alla ”åh” betyder i fallet ”Belzhar”, men det är mycket bättre för allas läsupplevelse att inte ha för mycket förhandsinfo.

Det här bara: 15-åriga Jam har fått börja på en internatskola för ”känsliga ungdomar” efter att hon förlorat sin pojkvän, och under året som gått sen det har hon inte kunnat börja hantera sorgen. Hennes föräldrar ser skolan The Wooden Barn som den sista utvägen innan… ja, hon blir inlagd på sjukhus.
Väl på skolan hamnar Jam bland annat i kursen Special Topics in English. Den leds av en äldre kvinnlig lärare, elevgruppen är aldrig större än 5-6 stycken, och de läser en enda författare under en hel termin. Jam fattar inte varför hon är där. Det gör inte de andra eleverna i gruppen heller. Men läraren introducerar terminens författare, Sylvia Plath, och sen får alla elever en röd anteckningsbok och blir uppmanade att skriva i den ett par gånger i veckan. När terminen och kursen är slut kommer läraren att samla in deras journaler men inte läsa dem.
Jam är inte alls sugen på att föra dagbok, men hon gör det bara för att. Och då händer det. Hon har inte skrivit mer än en rad om sin älskade pojkvän Reeve Maxfield förrän han är där. Det är hans armar hon känner runt sig. Han frågar henne var hon varit. Det är på riktigt. Eller?

Jag säger inget mer nu. Bara ÅÅÅÅH. För visst får ni ”Den hemliga historien”-vibbar? Och visst låter det som akaporr? Och kanske även kärlek? Och så något spännande och mystiskt? Ett rungande JA på alla dessa frågor.

Jag började läsa ”Belzhar” igårkväll och tog den i en sittning. Kunde bara inte sluta. Och när jag var färdig så var det med känslan att jag måste läsa om den en gång till, genast!, för att se upplägget och hur Meg Wolitzer fått ihop allt. Det är så bra och så smart.

Och Sylvia Plath-delen? Åh, herregud. Ordet belzhar är en lek med ”The Bell Jar”, Sylvia Plaths roman (”Glaskupan” på svenska). ”Belzhar” är verkligen en väldigt, väldigt fin roman om vad litteratur är när det är som bäst. Helt fantastiskt. Det är så fint att man blir tårögd när man läser. Men det finaste med den är att den passar utmärkt för litteraturnördar eller Sylvia Plath-fans som kommer att gå igång som tusan på det, och den passar ändå lika bra för såna som inte har någon aning om vem Plath är eller ens älskar litteratur, för man blir indragen oavsett. Jag lovar. En bok för alla helt enkelt.
Jag har inte läst Meg Wolitzer förut, men hon har skrivit flera vuxenromaner. ”Belzhar” klassas som ungdoms. Jag vet inte alls hur hennes vuxenböcker är alltså, men gud vad hon excellerar i ”Belzhar”. Om jag ska jämföra med något annat nytt så typ ”We were liars”, det här med gåtor, fast ”Belzhar” är större. Den är på riktigt SÅ bra! Har jag sagt det fem gånger nu? Jajajaokej. Men ibland vill man ju dra igång en hype.

Hoppas att något svenskt förlag översätter den!