Bokhora.se

23/06 2014
12:22

Jag gör i ordning ett kvällsmål – en rabarberkräm jag hastigt kokade ihop när min son kom in från vår trädgård med en knippe rabarber han fått för sig att plocka in. Han hade varit ute och lekt vid sin nybyggda lekstuga, alldeles ensam. Han har en liten webergrill som han brukar stå och låtsasgrilla vid, alldeles nära sin egna sandlåda. Runt hans lekstuga växer smultron och jordgubbar i prydliga pallkragar. Tidigare på dagen hade han varit över hos vår granne Anna-Maja och suttit i hennes berså och filosoferat en stund.

Vilken idyll, inte sant?

Han behöver inte sparka undan använda sprutkanyler i sandlådan eller råka ut för alkoholiserade eller psykiskt sjuka grannar.

Till min rabarberkräm läser jag en bok. Köpte den för länge sedan men har inte börjat ordentligt förrän nu. Det är Matthas Rosenlunds ”Kopparbergsvägen 20”.

Livet är inte samma för alla. Det blir inte vad vi försöker göra det till, för det är svårt att bryta sig ur och loss för den som inget har, i generationer.

Jag skriver för att mina barn och mina barnbarn inte ska behöva leva kvar i skuggan från min barndom, en mörk skugga av fattigdom. En plats där man inte kan se sig om och välja riktning, där man naglats fast och hållits fången.



Mathias är också arg och ilsken, han är ärlig när han säger att det svider att höra och se om sådana som mig. Vi som sitter här med våra välordnade liv, har råd med semesterresor, fyllda frysar, barnen som går på bio när de vill, har egna iPads och mobiltelefoner, vi som kan konsumera, på precis det sätt som staten vill. Ett rikt land.

Men vi kan ändå inte ta hand om varandra. Ännu ett jobbskatteavdrag, jag blir bara mer och mer förvånad över hur lite jag betalar i skatt. Jag vill inte betala så lite. Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag vill inte skänka bort mina pengar via välgörenhetsorganisationer, jag vill att mitt överskott ska fördelas på ett annat sätt.

Samtidigt är jag ju också människa som präglas av min omgivning och samtid och visst är det härligt att ha råd, att unna sig?

Det är ett knytnävsslag i magen säger Johanna Lindbäck när hon recenserar Mathias bok. Ja, det är det, och mer.

Mathias som väljer mellan yoghurt som barnen tycker om eller som barnen inte tycker om – men som räcker längre – i affären och jag som diskuterar vinterns solsemester, ska vi ta Mexico i år? Där har vi ju aldrig varit. Roligt för barnen med ett nytt land.

Vad gör fattigdom med människan? Vad gör fattigdom med hens omgivning? Varför blir vi så arga över tiggare i tunnelbanan? Varför får de inte sitta utanför Konsum MED SINA MOBILTELEFONER GÖMDA UNDER SJALEN? Vad gör det dig egentligen, du som vill ha bort dem? Vad är det du besväras så mycket av? Fattigdomen? Är det den som stör dig? Att den syns, och hörs, när de sträcker ut sin hand och kanske säger snälla? Eller är det något annat som gör att du känner att du vill bilda medborgargarde med dina bostadsrättsgrannar?

Mathias vill annat, vill mer. Han kämpar med studier. Får avbryta i perioder, det finns helt enkelt inte pengar att fortsätta. Han räknar på vad som gagnar familjen bäst, det är inte alltid arbete, för vad finns det för arbeten för honom att få? Vad finns det för framtid i tillfälliga påhugg, lågavlönade och osäkra? Men ibland måste han ändå.

Han kämpar med skrivandet. Han vet att han vill skriva, ja, han vill försörja sig på det. Han kan skriva. Han gör det bra. Inte för att det alltid heller betalar sig, men det är något han behärskar. Något han behöver.

Jag åker buss till jobbet. Bredvid mig sitter en familj som anlänt till Sverige relativt nyligen. De har en liten bebis, jag frågar hur gammal hen är. Berättar om min dotter Ejda som är ett år nu. Bebisen är klädd i en röd body med Barbaskön. Den ser ganska ny ut, knappt använd.

Min dotters avlagda body.

Barbaskönbodyn har passerat genom fyra kusiner men vi mammor har inte riktigt gillat den så ingen har använt den särskilt mycket, vi behöver ju inte. Klädskåpet är så fullt av bodies i storlek 68 ändå. Och vi kan alltid köpa nytt.

De som inte kan. Mathias berättar om klädvåndor, för sig själv, för barnen. Hur länge kan man gå i ett par trasiga skor?

När blev jag fattig? Går det att komma ur? Kan jag erbjuda mina barn någonting annat än det här? Får man ha drömmar om kontot visar noll och inkasso­breven ligger i drivor?



Jag tänker att om drömmarna åtminstone finns där så kommer man en bit. Många har inte ens det. Kan inte se någon utväg. Har gett upp drömmarna för inte ens tankarna har råd med någon lyx. Det handlar om att överleva.

Det här är en viktig bok, vi ska vara överens om det. Fruktansvärt smärtsam och jobbig, kan inte ens föreställa mig hur det har varit att skriva den. En röst från dem som sällan har några röster – och de som har rösterna pratar sällan om det så här rakt ut. Lever så här. Så ärligt och argt. Det här är inte ännu en kulturarbetare som klagar på frilansarvoden, det här är något helt annat. Inför valet i höst hoppas jag att så många som möjligt har läst ”Kopparbergsvägen 20”.

Mathias har gästbloggat på bokhora och det finns också en intervju med honom att läsa.

1 kommentar

1 kommentar till Det vi inte vill se

  1. Oj! Springer till bibblan och lånar den nu!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida