Bokhora.se

19/05 2014
7:00

13053080_O_1JoÖ: Vill börja med att säga att jag ”känner” Erik en liten smula privat, via min man. Men det färgar inte mitt omdöme av den här boken, ”Au revoir, Magnus”.
Jag var jätteförtjust i Erik Helmersons debutbok ”Blixthalka”, sedan tror jag att det har svalnat litegrann. Ändå intresserar mig ämnet som han valt och också anser att han på något vis försvarar i sina böcker – medelklassen. Jag tycker det finns mycket som är intressant att hämta i det. Behöver medelklassen något försvar? Ja, kanske. Jag vet inte. Det är svårt! Vi kan väl konstatera att det finns många som tycker att det är väldigt onödigt att ägna sig åt att analysera och utforska medelklassen hela tiden, själv tycker jag det blir svårare och svårare att definiera den. Vad är ens den definitionen idag? Tänker jag. För den (medelklassen och dess vedermödor) är ju i allra högsta grad närvarande i den här nya boken också.

JoL: Jag har även läst ”Den onödige mannen” som kom mellan ”Blixthalka” och ”Au revoir, Magnus”. Gillade ”Den onödige mannen” mer än nya faktiskt. Vet inte om det beror på att huvudpersonen i den var en man och att Helmerson är bättre på män? Den kändes iallafall mer autentisk än det jag upplevde med huvudpersonen Maria i ”Au revoir, Magnus”. De här karaktärerna är mer som en start, men de har inte nått ända fram till målet.
Handlingen är att Maria och hennes man Magnus bor i villa i Enskede. De har en son som är strax över tjugo och som nyss har flyttat hemifrån. Allt är så vanligt med dem. Jobb, villa, familj, bla bla, typisk medelklass i Sverige idag.
Marias stora intresse är film och hon har alltid drömt om att få åka till filmfestivalen i Cannes men aldrig kommit iväg. Fast en dag bara drar hon dit. Informerar inte sin man innan utan skriver ett brev och lägger på köksbordet.

JoÖ: Det som jag tycker är knepigt är att jag får så extremt lite känsla för huvudpersonerna. För att återknyta till en annan huvudperson från medelklassen – Lena Anderssons Ester Nilsson – som du ju pratade om häromdagen JoL. Det distanserade och kylan. Erik beskriver Maria så väldigt tydligt, nästan övertydligt, som just en sådan distanserad, kylig person. Men Ester känner jag ändå med – kanske för att jag känner igen mig i hennes agerande (det är väl kanske ämne för en egen analys, varför igenkänningsfaktorn så ofta är viktig för mig, hej terapi genom litteratur). Maria känner jag inte med. Inte genom hela boken känner jag med henne. Tycker bara hon är asjobbig. Eller okej, det jag kan känna med henne i är väl det där förväntade. Att hon vill och drömmer så mycket men hennes mamma sätter käppar i hjulet för henne hela tiden under uppväxten och låter aldrig drömmarna träda fram. Senare gör maken Magnus likadant. Så står hon där och är medelålders medelklass och har aldrig gjort något utanför ramarna någon enda gång. Det kan jag känna igen mig i, i alla fall delvis. Hur man kringgår, eller inte, den nära omgivningens krav på en. Men jag tycker hon är så hårt framjobbad och det sägs hela tiden om henne att man aldrig kommer henne nära, att hon inte släpper in. Jag hade inte velat få det så tydligt. Då har Erik satt in henne i ett fack precis som alla människor alltid gjort med henne, det är sådan hon ska vara.

JoL: Men jag fattar ändå inte varför Maria inte har gjort mer! Tex deras semestrar. Hon har drömt om storstäder och miniweekends, och så blir det ändå bara sommarstugan med släkten, år efter år. För att hennes man vill det. Samtidigt fattar man längre in i boken att hon visst är självständig och känner att hon klarar sig själv då de har en kris och då mannen är borta på en längre tjänsteresa. Men de här känslorna tas inte tillvara sen? Det blir ändå precis samma som förut. Jag förstår inte riktigt det. De har ekonomi, hon har en egen vilja, en klar syn på rollen i sitt äktenskap – varför åker hon inte själv till Paris eller Cannes? En enstaka sån resa kommer ju inte att äventyra familjeekonomin, för att använda Magnus lingo.

JoÖ: exakt så. Eller tänker han att vi ska förstå Maria bättre, oerhördheten i det hon gör om det är första gången hon vågar slita sig loss. Men det ger bara mer övertydlighet till berättelsen och det behövs inte. Blir krystat och övertydligt. Tänker att vi är väl mer komplexa i vår tillvaro ändå.

Men du! Förordet, vi måste prata om förordet. Jag fattar inte? Har den här historien hänt eller inte? Blir alldeles förvirrad. Hur tänker du om det?

JoL: Jag tycker det är urdåligt! Fattar inte varför det är med. Om det har hänt på riktigt, jaha? Vad ska vi läsare göra med den infon? Det är bara förvirrande och det känns superkrystat. Dessutom känns det helt out of character att Magnus skulle gå över till en granne som han mest brukar heja på och öppna sitt hjärta och prata. Aldrig i livet.

JoÖ: Cannessuget, det fick då jag i alla fall. Skulle så gärna vilja åka dit under en sådan där filmfestival. Det måste vara alldeles speciellt tänker jag. Nu har ju Erik en bakgrund som just filmkritiker och jag gillar och tror att han har vävt in sina egna erfarenheter och bilder därifrån. Och då är jag noll frankofil annars. Men just Cannes…

JoL: Vi måste säga något om Julian, den rätt kända skådisen som Maria stöter ihop med och börjar snacka med en natt på Croisetten. 1) Vem tänker du som Julian? 2) Vad tänker du kring deras attraktion?
Jag stoppar in Mads Mikkelsen som Julian även om hårfärg och nationalitet är helt fel. Julian är britt. Men ändå, varje gång han dök upp såg jag Mads framför mig. (Mads, som om vi är på den nivån, haha!)
Jag fattar inte riktigt varför de två klickar så med varandra. Jag fattar väldigt tydligt att de SKA göra det, men när jag läser deras dialoger och samspel så ser jag inte vad som driver ihop dem?

JoÖ: tänker att det faktiskt, ja faktiskt, var så onödigt med kärleken. Att det liksom alltid är den. Att det nån gång. hade fått lov att vara utan otroheten och känslorna. Tror det blivit bra ändå. Magnus upplever det här oerhörda sveket direkt från start bara för att han tror att något ska ske. Att otrogen är något man är så fort man är isär, typ. Men om vi ska ta din första fråga – jag vet inte men något distingerad britt? Inte Mads i alla fall, alls. Fast jag vet inte varför. Det känns bara mer så.

JoL: Som avslutning och slutomdöme, ”Au revoir, Magnus” landar på mittemellan för mig. Intressant ämne för jag gillar att läsa om både nutiden och den medelålders medelklassen ju, men det blir inte så skarpt eller med så mycket gehör som jag hoppats på.

JoÖ: dito.

 

2 kommentarer

2 kommentarer till Dubbelrecce: ”Au revoir, Magnus” – Erik Helmerson

  1. Jag älskar era dubbelrecensioner! Mer sånt!

  2. Tack! Vi körde en del såna förut men i och med poddandet så blev det samtal istället. Men det är roligt att dubbelrecca skriftligt också, så nu kanske det blir fler.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida