Dubbelrecce: ”Stoner” – John Williams

Joko: John Williams ”Stoner” gavs ut första gången för femtio år sedan. Upplagan såldes slut, men som jag har förstått det tryckte man ingen ny förrän trettio år senare. Sakta började ryktet om boken att sprida sig. Jag hörde talas om den för första gången i våras. I sommar känns det som att alla läser den. Jag har svårt att förstå varför. Det är William Stoner som upptäcker litteraturen när han utbildar sig till bonde och så småningom blir han lärare i litteratur själv. Han gifter sig, blir äldre, han upplever lycka cirka tre gånger i boken (här höftar jag lite – jag tänker framförallt på när han blir kär och när han läser böcker). Ändå är det rätt angenäm läsning. Det är bra tempo i den, inte så mycket dialog. Knappt 300 sidor. Men det är inte uppenbart för mig varför den har blivit en sådan succé.

Vad hade du för förväntningar på ”Stoner”?

Jolo: Hur bra var inte den signaturen förresten, JOLO? Ha!
Men för att återgå till boken. Jag hade förväntningar på att få läsa ett mästerverk. Har hört så många som gråter och älskar, så… Jag läste den för drygt en månad sen, och tyckte inte att den var superduper då, och inte heller nu när jag haft tid på mig att smälta den. Det är en bra bok, det tycker jag, men inte alls så bra som jag hoppats pga alla over the top-recensioner.
Jag gillade föräldrarna väldigt mycket. Hur de har det på gården först, och sen hur deras och Stoners relation förändras när han börjar plugga litteratur och gifter sig. Det är verkligen fint och rörande beskrivet, och där blev jag tagen. Samma när han blir kär på riktigt och allt med det förhållandet. Men däremellan, väldigt många sidor som är dugligt bra men inte mer än så.
Vad gillade du i den?

Joko: Det finns en historia om en doktorand i boken. Stoner har honom på en kurs och upptäcker att han bluffar sig igenom utbildningen. Det visar sig dessutom att Stoners kollega försöker mörka bluffen och täcka upp för doktoranden. Särskilt tydligt blir det när det hålls ett förhör för att slå fast om doktoranden ska få fortsätta sin utbildning. Där var jag verkligen engagerad! Jag kände en sådan irritation och frustration gentemot doktoranden. Och mitt engagemang roade mig verkligen. Hur viktigt det var för mig att doktoranden skulle avbryta utbildningen eftersom jag inte tyckte att han förtjänade sin plats. Lillasyster ut i fingerspetsarna? Rättvisa framför allt! Den här incidententen får dock långtgående konsekvenser för Stoner. Jag tycker om hur Williams bygger upp den här historien och jag undrar var han fick inspiration ifrån. Det känns ju som att han eller någon som han känner har varit med om samma sak. Williams undervisningsliv är för övrigt det som jag gillar mest i boken. Jag vet inte om det här beror på att jag själv undervisar, men jag tror inte det. Det är så stor skillnad på att vara universitetslektor och lågstadielärare. Hans äktenskap, faderskap och förälskelse engagerar mig inte alls. Hans fru har jag väldigt svårt att förstå mig på. Liksom dottern, älskarinnan. Vad var det du gillade med att Stoner blev kär på riktigt?

Jolo: Angående kärleken i hans liv så gillade jag älskarinna som kontrast mot frun och hur han så småningom upptäcker ”ååh, det är det här alla pratar om”. Frun var ju hemsk och hon kändes så… roman-ig? Hon är bra för handlingen, men realistisk? Nja.

Doktoranden, just ja! Jag hade glömt bort honom, men den biten gillade jag också. Och höll precis som du stenhårt på Stoner! (Hej och välkomna till Göteborg.) En reaktion på dagens samhälle när det är så lätt att avfärda verklig kunskap med något ytligt så länge det ser bra ut, är trevligt och mysigt och låter bra? Gör en snygg ppt genom att snabbgoogla lite istället för att ordentligt läsa in sig på ett ämne.
Tycker också det är bra om Stoners undervisning apropå det. Hur han växer in i den och i sin kunskap om undervisning och litteratur.
Sen att han är nästan omänskligt förlåtande i konsekvenserna av doktorandgrejen? En väldigt fin människa. Jojo. Det är han ju minsann.

Okej, min sista fråga nu. Varför tror du alla utom vi tokälskar den? Vad har de fattat som vi inte har fattat, eller vice versa?

Joko: Jag tycker att det är intressant att Stoner är så lågmäld, så ödmjuk, så anspråkslös. Han är ingen 2000-talsperson precis. Den här boken skulle över huvud taget inte kunnat utspelas på ett universitet 2014. Stoner hade varit helt orealistisk som person. Det här får konsekvenser för hela boken. När Stoner blir äldre och sjuk tänker jag på Augustus Waters och hans skräck att bli bortglömd efter sin död. Vad är meningen med livet? Vem ska komma håg William Stoner? Och vet du: jag tror inte ens att han har tänkt tanken att någon ska komma ihåg honom efter sin död. Då hade han gått hårdare åt Lomax och Walker (handledaren och doktoranden). Jag tänker att han är mer lik sina föräldrar än han tror. Därför tycker jag att John Williams har skapat en sådan komplett människa. Dessutom är den så konserverad; helt opåverkad av samtidens nycker. Jag tror att många personer tycker om det.

Sedan tror jag att många gillar ”Stoner” på grund av hela historien om den. Hur den släpptes för så länge sedan och liksom gick under radarn, hur den återupptäcktes och hittade läsare. Jag tror att det finns en motsvarighet i litteraturen till indiemusikens önskan att hitta någonting obskyrt litet isländskt  band som ingen annan känner till. Att få vara den första som upptäcker någonting, helt enkelt. Jag tror att sådant kan rinna över och göra en bra bok till ett mästerverk. Och till sist finns ju alltid möjligheten att vi inte har fattat ett skit och rädslan för att det skulle vara så. So be it. Jag har blivit kallad korkad förut. Var god att förklara mästerligheten i kommentarerna!