Bokhora.se

24/02 2014
7:00

atn1024_ljus-ljus-ljus_3DFörutom ”Reader, I married him” så har jag väldigt svårt för påträngande berättare. Det är en av mina mest irriterande saker när jag läser. Sån och dålig, konstlad dialog. Usch och fy.

I ”Ljus ljus ljus” av Vilja-Tuulia Huotarinen är den påträngande berättaren väldigt påträngande. Författaren av verket, en 14-årig tjej som heter Maria Ovaskainen, bryter hela tiden berättelsen för att berätta hur hon har tänkt när hon skrivit. Hur ska man börja en historia, vad tycker vi läsare om nycklar, vilka vanliga fel gör författare med sina karaktärer, med mera. Var och varannan sida är processbeskrivning. Var och varannan sida är berättelsen om Maria och hennes förälskelse i Mimi. Gissa vilka jag gillar mest? Gissa om mitt omdöme om den här boken på grund av det blir blandat?
För trots att jag älskar att läsa om skrivprocesser så gör jag tydligen inte det mitt i en vanlig roman. Låt mig bara befinna mig i världen som författaren skapat. Berätta inte hur den är skapad eller varför. Ta det sen i såna fall.

Det som händer mellan processbeskrivningen: Maria bor i Finland, det är 1986 precis efter Tjernobyl, och hon träffar Mimi och blir kär. Mimi är en komplex person med en svår familjesituation. Marias familj är också rätt svår även om den säkert kvalar in som normal i samhällets ögon. Men det är så tyst hemma hos henne, ingen pratar. Och hennes familj vill inte att hon ska umgås med Mimi, och speciellt inte på det sättet. Så, ja, problem uppstår.

”Ljus ljus ljus” känns emellanåt lite som Monika Fagerholms böcker med ett poetiskt språk, flera omtag av vissa händelser eller fraser, och namn som 59, 62, Mamma på Vinden och huset Oredan. Det är en stil som kräver en ganska alert läsare, och en ganska vuxen och duktig läsare tänker jag. Ibland försiggår handlingen mer där bakom språket än längst fram och i fokus, och det är liksom inte en rak, jätteuttalad handling. Den vann Finlands motsvarighet till August-pris som heter Finlandia Junior, så det är alltså en ungdomsbok. Den sorten som måste hitta sin rätta läsare, som inte funkar vitt och brett för de flesta som tex ”Hungerspelen”. Jag hoppas massa skolbiblos läser den och slussar vidare för tycker man om Huotarinens stil så tycker man nog verkligen om den.

Hittade den mig? Jo, ibland.

2 kommentarer

2 kommentarer till ”Ljus ljus ljus” – Vilja-Tuulia Huotarinen

  1. Tänkte också på att den är svårforcerad för att rikta sig till ungdomar, men jag gillade. Även den påträngande berättaren ska tilläggas.

  2. Jag gillade den mycket eftersom den skapade stämning på ett sätt som jag sällan upplever i ungdomsböcker som handlar om kärlek och relationer. Hade önskat att jag haft tillgång till fler såna här böcker som tonåring.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida