Bokhora.se

02/06 2015
9:46

www.randomhouse.comGud i himlen, vad jag har läst. Kombinationen respektingivande tjock bok, kortlån och en ledig helg med regnigt väder gjorde att jag plöjde ”A little life” hela lördagen och söndagen. Det var länge sen jag läste så länge i sammanhållna sjok. Kände mig matt och snurrig av all text när jag var klar i söndags!

Jag tror att ”A little life” har fått ganska mycket uppmärksamhet i USA? Är inte säker på omfattningen, men gissar på en hel del. Ett avsnitt av Lit up-podden gjorde att jag fick upp ögonen för den, författaren Hanya Yanagihara gästade. Måste lyssna på det igen nu.
I alla fall, det är en 720 sidor tjock roman om fyra killar som träffas på college i Boston och flyttar till New York, och där får man följa dem under de följande trettio åren. Willem vill bli skådis. Malcolm arkitekt. JB konstnär. Jude advokat. I början tror jag att det ska växla mellan dem, men ganska raskt blir det mer och mer en bok om bara Jude. Han saknar föräldrar och har en mycket komplicerad bakgrund. Man fattar snabbt att han har varit med om fruktansvärda saker och övergrepp. Vilka då? är den stora frågan som driver hela romanen, hans liv och alla andras förhållande till honom.

Själv är jag inte så tokigt intresserad av övergreppsinfon, men jag blir väldigt intresserad av vad Jude har. Vad är GREJEN med honom? Alla är nämligen sju-hu-ukt lojala mot den här killen, ställer upp enormt, älskar honom. Mitt intryck av Jude förblir att han inte ger nå-gon-ting. Det är en miljon saker han inte vill prata om. Han stänger av direkt när det bränner till. Även med de som är allra närmast. Hans förflutna gör honom till en väldigt begränsad person med en extremt begränsad repertoir i nutiden.
På grund av stor ängslighet och rädsla för att bli avslöjad / konfronterad / påhoppad, är han också otroligt mån om att alltid göra rätt, bete sig värdigt, aldrig orsaka problem eller aggression. Dygnets alla timmar. Fasaden är allt. Han slappnar aldrig av. Sen när han stiger i karriären får han så småningom ett rykte om att vara skithård och tuff i rättssalen. De på jobbet är livrädda för honom.
Hur trevlig, snäll eller sympatisk låter den här stiffa människan? Eller hur spännande eller rolig?
Exakt. Inte särskilt.

Nu blev det ju ändå så att jag sträckläste Hanya Yanagiharas epos, så det betyder att hon har lyckats. Den är alldeles för tjock, men jag läste på. Uppenbarligen blev jag också sjukt intresserad av Jude? Jepp. Fast av lite fel orsaker. Även om det ofta är hans blick som styr berättandet och då får man ju av naturliga skäl en viss vinkel och saknar andra, så saknar jag ändå en förklaring till hans centrum i gruppen. Vad gör alla så uppoffrande för den här mannen? I trettio år?! I just don´t get it.

När jag ändå är inne på klagomål mot karaktärer. Willem. Han är Judes motsats och här har Yanagihara tagit i från tårna för att visa varför alla älskar honom. Han får helt enkelt bli jordens bästa människa. Punkt slut.
Det blir också fruktansvärt irriterande i längden.
Hade han inte kunnat få en (1) aningen sämre egenskap? Eller göra något dumt? Bete sig själviskt? En enda gång. Samma beteende går igen hos några av de andra karaktärerna, om än i mindre grad. De är totalt svartvita. Är de goda, så shit!, vad goda de är. Tålamodet är oändligt. Finns inget som kan rubba dem.
Och så saknar jag Malcolm. Han och JB förvandlas snabbt till perifera figurer när allt fokus hamnar på Jude och ibland Willem. Det blir tradigt. I flera år är det ganska mycket samma samma (om än hemskt) med Jude, därav mitt klagomål att boken hade kunnat vara kortare. Är hans berättelse värd alla 720 sidor? Nej! Inte alls.
(Den åsikten hindrade mig inte från att ha total gråtfest de avslutande 100 sidorna. Varning för offentligt läsande! Ha en låda näsdukar till hands!)

Om jag ska försöka sammanfatta allt så blir det att jag är kluven. Å ena sidan blev jag både gripen och fångad, men å andra sidan var det av fel saker. Jag är imponerad av Hanya Yanagiharas sätt att få ihop det, och att kunna hålla ångan uppe genom hela tegelstenen, men karaktärsteckningen haltar. Alla är så förenklade och ensidiga. Det händer en massa yttre saker och deras liv förändras på så många plan, men deras inre utveckling? Noll? De börjar och slutar på pretty much samma punkt.
Hoppsan.
Det hade jag inte väntat mig.

 

2 kommentarer

2 kommentarer till ”A little life” – Hanya Yanagihara

  1. Utläst! La boken som inköpsförslag till ”mitt” bibliotek och de köpte in och reserverade åt mig.

    Boken var ju riktigt bra. Håller med om det mesta du skriver men tycker inte att det negativa du tar upp stör så mycket.

  2. […] finns Hanya Yanagiharas 732-sidiga tegelsten ”Ett litet liv” på svenska. Jag läste den 2015. Den gjorde stort intryck, men jag var inte helt odelat positiv. Det var iallafall en sån bok som […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida