Bokhora.se

08/09 2015
8:32

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Poesi i glossigt tidningsformat

Jag har läst diktsamlingen ”noll vänner”, en poesidebut i glossigt tidningsformat. I den får vi möta ett diktjag med samma namn som personen bakom verket, den amerikanska författaren Tao Lin. Han beskriver en vardag i New York under 00-talet. Diktjaget Tao Lin ligger mest i sängen och skriver mejl och chattar på msn. Han mår dåligt. Han är deprimerad. Är det här en vardag många unga vuxna känner igen sig i? Jag tror det. Diktjaget Tao Lin är inte bara deprimerad. Han är olyckligt kär också. Han skriver:

 

på tunnelbanan sätter jag mig på ett säte och blundar

jag har hamnat mitt i en idiotisk värld och där min hjärna ska sitta

sitter ett jättestort, vått hjärta

och där mina organ ska sitta sitter hjärtan

och mina ben är också fyllda med hjärtan

och det finns inte ett enda hjärta i hela världen

som sitter och slår för alla är bara våta och surrande

och enorma

och jag går hem

 

I diktsamlingen går Tao Lin från att vara deprimerad och rastlös till att bli galen och börjar fantisera om att ta livet av sig och andra. Det kan vara problematisk tycker jag, att göra en direkt koppling mellan depression och galenskap, men det är ju trots allt fiktion och inte kvällspressen så jag har inte bestämt mig för hur mycket det skaver i mig än.

 

Läsningen är mestadels underhållande. Jag har fnissat mycket, hummat och nickat instämmande. Jag har reciterat många rader för min sambo och jag förstår verkligen varför Tao Lin är omåttligt populär världen över. Han har lyckats fånga upp den digitala världen som är så självklar i vardagen men kanske inte alltid i poesin? I dikten saker som du har mejlat, har han sparat på olika rader ur en mejl-konversation. En rad han sparat på lyder:

 

fast hur skulle man definiera osmarthet: ”att sätta upp osmarta mål

och medan man är på väg att uppnå dem gör man osmarta misstag

och till sist är man bara osmart”

 

I inledaren skriver redaktören och översättaren Carl Lindsten (vill verkligen puffa för inledaren, mycket intressant läsning!) att han låtit sig inspireras av tidningen BON i arbetet med omslaget, dels för att locka läsare, dels av ekonomiska skäl. Formatet erbjuder helt nya annons- och distributionsmöjligheter. Han berättar hur han sedan en lång tid tillbaka bytt ut sina Lyrikvännen mot tidningen ELLE för dess mer tilltalande omslag. Jag förstår delvis vad han menar. Lyrikvännens omslag är tråkigt om man jämför det med BON. Däremot tycker jag att diktsamlingar i regel har väldigt fina omslag, Jag tänker på tex. Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat”, Athena Farrokhzads ”Vitsvit” och Aase Bergs ”Hackers”. Jag tror inte att det är omslagen vi ska skylla på när det kommer till frågan om varför poesi inte riktigt når ut till den stora massan. Eller vad tror ni?

 

Avslutningsvis vill jag säga att jag är förvirrad över vad jag tycker om den här diktsamlingen. Eller, så här: Jag tycker verkligen om den men paketeringen skapar höga förväntningar hos mig som innehållet sedan inte riktigt lever upp till, i alla fall inte när jag läser den kronologiskt. Med det sagt rekommenderar jag er därför att läsa ”noll vänner” som ett glossigt magasin. Bläddra fram och tillbaka, skumläs, kika på de tumblr-inspirerade bilderna och läs de rader ni fastnar för, då lovar jag att läsupplevelsen slår vilket modemagasin som helst!

4 kommentarer

4 kommentarer till Gästblogg Malin Aline Palmgren: ”noll vänner” – Tao Lin

  1. Jag läste först Shoplifting på American Aparel, och det var den första bok på länge som jag blev så provocerad av att läsa för att jag tyckte den var så dålig. Läste noll vänner sen för att en vän så att den var väldigt väldigt bra, men tyckte att den, om än inte i lila provocerande nivå som shoplifting, också var dålig. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker så, förmodligen bara smaksak. Men ja. Tao Lin kommer jag nog inte återkomma till.

  2. […] Mitt andra inlägg om diktsamlingen NOLL VÄNNER av Tao Lin. […]

  3. Intressant Johan! Jag tycker att den osar ganska mycket debut på vissa ställen men bestämde mig för att inte störa mig så mycket på det. Han tar liksom i lite för mycket ibland. Kanske kände du samma sak?

    • Njae, jag kände snarare att boken kändes cynisk och ytlig. Det kan böcker väl vara om de samtidigt ger mig något, men denna stannade liksom där. För mig var den mest en illa skriven och platt samling som vill uppnå en slags Kerouac-status fast för 90-talister, men som inte lyckas. Tao Lin känns alldeles för självmedveten när han skriver, och det blir som en halvt tröttsam pose. Usch vad bitter jag låter, men tyckte verkligen inte om denna, eller Shoplifting!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida