Bokhora.se

20/12 2015
9:19

Jamen, man kan ju testa? Jag har nog bara lyssnat på totalt en kvart av alla Fredagspoddar som Hannah Widell och Amanada Schulman har gjort genom åren. De är inte min grej. Jag är mer en Sara Danius /Marie-Louise Ekman-person än en Stina Wollter och Hannah & Amanda. Vill hellre ha stränga människor, än härliga. Men imperiet Hannah & Amanda har växt explosionsartat senaste året och det gjorde mig nyfiken på nya romanen.

”Försoningen” uppfyllde alla mina låga förväntningar; ytlig, svag intrig med tunna och platta karaktärer som är förvillande lika systrarna biografiskt irl. I en intervju i tidningen Books & Dreams säger de samma själv.
”Försoningen” har redan fått flera tusen förtjusta läsare, men jag är inte ännu en av dem. Mycket snabb skumläsning för mig, fast det finns en sak jag fastnade på. Berättelsen handlar om att systrarna Vanessa och Alicia håller på att glida isär på grund av konflikter och livet, och båda mår dåligt över det. Vad är det då som gör att de bråkar? Låt mig referera ett typiskt samtal. (Alla följer samma mönster.)

Vanessa har problem med en kille och ber Alicia om råd, hur ska hon göra. Alicia kommer på några olika alternativ. Vanessa säger typ ”hmm, kanske kör på A, men B tycker jag verkar konstig, så kan jag väl inte bete mig?”. Allt detta i en vänlig, normal samtalston. Alicias reaktion däremot? Hon blir sur och jätteledsen, låser in sig på toa och smyggråter, säger inte rätt ut vad som är fel men sen undviker hon all kontakt med Vanessa den kommande veckan. Det är både ”känslig” och ”passivt aggressiv” upphöjt till 3000.
Om inte Vanessa svarar ”Ja! Underbart! Jättebra!” på allt Alicia säger, verkar Alicia ta det som att syrran inte stöttar, bryr sig eller älskar henne. Då drar hon sig undan och mår skitdåligt, och Vanessa blir alltid den som måste ta första steget till försoning. Snacka om känslomässig utpressning?!

Att stötta varandra för Alicia innebär tydligen att aldrig ifrågasätta eller ens nyansera hennes idéer det minsta lilla. Hela världen tycks dessutom se på henne som mild, osäker och försiktig. Jag tycker hon är manipulativ utan dess like. My way, or the high way, i vartenda val. Mycket speciellt. Och mycket speciellt med människor som kommer undan med det här beteendet.
Hon har också en helt knäpp relation med en kille, men den är en annan femma. Systrarnas relation är inte i grunden destruktiv.

Nu är ju den stora frågan om det är meningen att man ska tycka som jag gör om Alicia, eller om jag gör fel läsning. Egentligen kanske hon också är en jättehärlig, svag och mild människa. ELLER?

2 kommentarer

2 kommentarer till Hur är Alicia i ”Försoningen” egentligen?

  1. Har inte läst boken men känner igen beteendet från en del verkliga livets människor. Jag håller med dig: finner sånt bara destruktivt. Negativt för den personliga utvecklingen och, i ett större perspektiv jämställdhetskampen, att kvinnor kommer undan med sånt beteende (för enl min erfarenhet förekommer detta mest hos kvinnor) och kanske ses som härligt svaga och milda.

  2. […] det här avsnittet. Ni vet, som Hannah & Amanda gjorde på Nord & Francke när de läst systrarnas roman och diskuterade den, deras karriär och varumärke och inte bara tokälskade allting rakt av. […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida