Bokhora.se

23/11 2015
19:03

Det är en speciell känsla att påbörja en tjock high fantasy-roman. Det krävs lite koncentration för att man ska få förutsättningarna klara för sig. En god fantasy-roman har ett universum man tror på, en värld som blir självklar efter ett par sidor. En sämre roman saknar fotfäste. I ”Odinsbarn” har alla utom en svans. Till och med hunken har en svans. När Siri Pettersen skriver kan hunken ha det.

Jag började på ”Odinsbarn” två gånger. Boken är drygt 500 sidor lång och första gången fick praktikaliteter mig att byta bok. Andra gången läste jag boken som e-bok: enklare. Det är lite så med tjocka böcker för mig. Jag måste kasta  mig in i dem. Och i fallet med ”Odinsbarn” var det ett lyckat kast.

Där Hirka växer upp har alla alltså svans, men det har inte Hirka. Hirka är femton år och det är månaderna före Riten, när Hirka ska bli vuxen. Det finns en kraft i världen och den kraften kan invånarna i Hirkas värld omfamna och utnyttja. Kraften använder man också vid Riten, men Hirka kan inte famna.

I bokens början får Hirka veta varför hon inte har en svans. Svansen har inte blivit bortbiten av vargar, vilket  Hirka trott hela sitt liv. Hon har aldrig haft en svans. Hirkas far hittade henne när hon var en bebis men varifrån hon kommer vet han inte. Däremot är världen inte främmande för Hirkas ”sort”. Hon är ett odinsbarn, en menskr, en röta som förgiftar världen. Kanske är hon till och med farlig, hänger med de blinda (de blinda är faktiskt riktigt otäcka).

Hirka har vuxit upp med Rime. Han är dotterson till en av de mäktigaste, en av rådsmedlemmarna – de som lyder direkt under Siaren. Tillsammans med Rime kan Hirka känna kraften och han har lovat att han ska hjälpa henne vid Riten. Kärleken mellan Hirka och Rime är fint beskriven. Liksom hur de använder sig av kraften mellan sig och Hirkas oro för att hon ”är rötan” och få Rime att ruttna om de hånglar loss.

När Hirka väl deltar i Riten förändras – som det brukar stå i baksidestexter – allt. Inte bara för Hirka utan för Rime och för hela världen. Jag har redan fastnat i ”Odinsbarn”. Den är verkligen så bra som alla sagt.

Förmodligen för att Siri Pettersen så ogenerat skriver om sin svansvärld. Hon tror på och har den klar för sig. Den bottnar. Det finns saker som jag inte riktigt fattar (Urds hals?), men det kommer fler böcker. Jag tror att bitarna kommer falla på plats och att jag bara kommer att bli mer imponerad av det här världs-bygget då.

Det här utanförskapet som Hirka känner och rädslan för den som är annorlunda, att ifrågasätta traditioner och auktoritärer, vad mod är: det finns mängder av teman som löper genom boken. Jag gillar att Hirka får vara kåt (vad är det här kraftutövandet som hon ägnar sig åt med Rime om inte ett enda förspel?) och att det faktiskt är sexuella varelser som befolkar Pettersens värld. Hirka behöver dessutom inte vara någon femme fatale, utan tankarna för mig snarare till Lisbeth Sal… Nej, inga sådana liknelser! Men hjälp mig att få Yohio ur huvudet när jag ska föreställa mig Rime, snälla!

Nästa bok i serien heter ”Röta”. Någon skrev att den ska vara ännu bättre och det har jag egentligen svårt att tänka mig eftersom jag inte var helt överens med slutet i ”Odinsbarn” men jag ser i så fall fram emot 500 sidor till. Nu när jag är inne i Pettersens värld och allt.

3 kommentarer

3 kommentarer till ”Odinsbarn” – Siri Pettersen

  1. […] 9789132165719. Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften. Andras röster: Bokhora, Carolina läser, Kulturbloggen, […]

  2. […] Även om det skulle behövas ibland. Som nu, när jag har återvänt till Siri Pettersen Korpringarna-trilogi. Det är inte längre sen än november som jag läste den första delen, […]

  3. […] med så sök på Den där bokklubben på Facebook). Den är trettiomiljoner sidor lång och heter Odinsbarn. Samtidigt som jag läser den i bokform så lyssnar jag på Flickorna, när jag lägger barn, viker […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida