Bokhora.se

23/06 2015
15:36

När ”Myggor och tigrar” gavs ut recenserades den delvis i Svd som ”moralisk handling”. Maja Lundgren kallades för psykiskt labil i DN.

När Liza Marklund-/”Sanningen om Gömda”-drevet var över fick ”Gömda” flyttas över från fackboksavdelningen till Hc-hyllan.

”Den högsta kasten” av Carina Rydberg kallades för ”ärekränkning”.

Men när David Lagercrantz förklarar hur hans biografi om Zlatan inte innehåller ett enda citat utan är en ”litterär illusion” trots att den sorteras in i fackgenren blir det, visserligen en stor nyhet, men inte något egentligt ifrågasättande från någon större grupp människor.

Jag undrar om det har att göra med att det handlar om manliga makthavare och författare eller om det helt enkelt är för att sportens värld är undantagen den övriga världens kriterier för vad som kan granskas och ifrågasättas

Problemet är inte om huruvida boken om Zlatan är bra eller inte. Om den fått massor av unga människor att läsa eller inte. Det borde få gå att diskutera det problematiska i en faktabok utan tydlig metodbeskrivning, genreindelning eller ens tydlig författarangivelse, utan att bli kallad för korkad av Stina Otterberg i DN:

”[…]den diskussion som har brutit ut om att Lagercrantz inte ordagrant citerar fotbollsspelaren är inte bara korkad. Den säger också mycket om hur svårt det har blivit för samtiden att begripa vad litteratur är och hur den fungerar.”

Den enda kritikern jag hittat är Martin Aagård och jag tror att även han har fel när han skriver:

”Det är nog få läsare som trott att 432 väldisponerade sidor i jagform har flutit som en strid ström ur Zlatans mun, de flesta läsare är införstådda med att allt processats genom Lagercrantz berättarkvarn.”

Det är visserligen anekdotisk bevisföring men min erfarenhet av att jobba i bokhandel sen dryga två år tillbaka är att många människor som kanske inte läser mer än en eller ett par böcker om året köper just den här typen av böcker för att de är ”sanna”. För dem är genreindelning väldigt viktig och jag och kollegor har långt tidigare funderat på att flytta boken från L till I för att kunder lättare ska hitta den. Jag tror att jättemånga läsare tror att boken är citat av Zlatan och/eller att Zlatan skrivit boken själv, och jag tycker verkligen inte att de som vill diskutera citatgate är korkade.

Självklart förstår jag att en bok som handlar om något så ofantligt tråkigt som sjukt överbetalda män som sparkar fotboll måste göras lite spännande med dramaturgi. Zlatan Ibrahimovic såg sig aldrig som en tönt under uppväxten men David Lagercrantz förklarade lite om hur dramaturgi fungerar och vips så var berättelsen om den fula ankungen som blev en svan inskriven i ”självbiografin”.

”I ett annat stycke använde jag ‘tönten från Rosengård’ som en metafor. Zlatan var skeptisk först eftersom han aldrig sett sig som en tönt. Sedan förklarade jag att det handlade om dramaturgi. Zlatan är smart, fattade direkt och sa: ‘då kör vi’.”

Blir något ett citat bara för att de går med på fantasin att de sagt så?

Jag tänker på vad en av Olof Palmes söner sa om Ebbe Carlssons mästerliga berättande:

”Som exempel nämner de hur Ebbe Carlsson ville framhålla att han var god vän med Olof Palme och ofta var hemma hos honom och bakade pannkakor med barnen. Vi har pratat med Mårten Palme, som hört Ebbe säga det där så trovärdigt att Mårten nästan trott honom. Men i själva verket minns Mårten inte att Ebbe överhuvudtaget besökte familjen.”

Detta sätt att resonera har även använts både av Lagercrantz och andra i samband med ”avslöjandet” om metoden bakom ”Jag är Zlatan”. Vissa saker är så trovärdiga att de känns verkliga. Eller som Elin Cullhed (kvinnan som transkriberat de över hundra timmarna samtal mellan Lagercrantz och Ibrahimovic) skriver i ett sms till DN:

”Jag känner igen honom mer i boken än om jag tittar på de transkriberande [sic] intervjuerna.” (Läs för övrigt hennes intressanta, och extremt viktiga, text om transkriberingsjobbet).

Den tidigare journalisten David Lagercrantz har alltså med den här boken ett förhållande till citat som går bortom ordets vedertagna betydelse. I språkrådets ”Svenska skrivregler” slås fast att: ”Med citat menas ordagrann återgivning av vad någon skrivit eller sagt.”

Så långt är jag med, det går inte att fylla en hel bok med enbart transkriberade citat för att göra den spännande. Men varför inte skriva om det i en inledning med tanke på att detta är ett ämne som det ständigt finns en diskussion kring och dessutom att Zlatan Ibrahimovic faktiskt anges som författare av förlaget vilket han själv menar att han inte är i GP i samband med augustnomineringen:

”De meddelar mig. Jag kan inte så mycket om det området. Jag är nominerad, men det är väl författaren som får priset.”

amazon anges Zlatan Ibrahimovic som författare och David Lagercrantz som ”contributor”.

Är det verkligen så korkat att vilja få lite klarhet i vem som skrivet boken och hur? I ”Saudivapen” (som benämns som en ”sann politisk thriller” finns en sån inledning om metoden bakom boken:

”Flera nyckelpersoner har vi djupintervjuat vid åtskilliga tillfällen. Vid dessa har vi inte bara ställt frågor om rena faktauppgifter, utan även om detaljer som klädsel, minspel och miljöer. Det har gjort att vi kunnat beskriva scenerna på ett annat sätt än i en vanlig nyhetsartikel.”

I den resoneras det också mycket kring hur fakta måste presenteras för att den ska kunna nå ut. Det måste vara tydligt och det måste vara spännande. Delarna om journalistikens villkor och berättarteknik tycker jag faktiskt är ännu mer intressanta än de journalistiska avslöjandena i ”Saudivapen”, jag tycker det är en otroligt bra bok.

Är det av spänningsskäl som det är så otydligt hur boken gjorts och vem som är upphovsperson? Är det av spänningsskäl som David Lagercrantz beskriver sin kunskap om fotboll som noll i lanseringsintervjuerna av boken trots att han enligt FOKUS spelat fotboll i AIK under sin uppväxt? Det blir en bättre kontrast mellan den intellektuella sportidioten från Öfverklassen och den ickeläsande förortskillen som blivit fotbollsstjärna? I FOKUS text citeras det ur Anneli Jordahls välskrivna bok ”Klass – är du fin nog” där det står:

”Vilka kulturintressen har du?

– Jag har varit galen i fotboll. Det tog mig 37 år att våga stå för det jag tycker om. Våga vara dubbel, bodybuilding och Hamsun.”

^ Den första parfymen som fått namn efter augustprisnominerad författare. Nu börjar kampen om vem som blir tvåa på parfymbollen!

 

Eller förresten. Lite har det att göra med den där numera till döds upprepade vedertagna sanningen om hur många unga killar som upptäckt biblioteken och litteraturen tack vare ”Jag är Zlatan”.

Att förlaget lanserar boken med texten ”För första gången får vi hela sanningen om Zlatan Ibrahimović” och att en tidigare journalist anges som medförfattare medför något annat än om det är en självbiografi eller som Lagercrantz säger i efterhand: ”en litterär illusion”.

Mats Olsson på Expressen tycker inte att det är några problem alls:

”I en tidningsintervju är exakta citat viktiga, det kan då handla om rasistiska politiker som gjort bort sig, det kan handla om korrumperade pampar i den internationella fotbollens högsta topp och det kan handla om vad Zlatan sa och/eller menade med det där om att Frankrike är ett skitland. Den sortens torra, men viktiga, citat behöver man däremot inte i en biografi av det här slaget.”

Men i ”Jag är Zlatan” finns det kritik mot människor som inte får komma till tals. Det finns inte heller (vad jag kunnat hitta) något som tyder på att Lagercrantz kontrollerat något av det som Ibrahimovic berättar om.

I en intervju med Lagercrantz i TV4 nämner en av programledarna att Zlatan Ibrahimovic är ett av Sveriges starkaste varumärken. Att som Ibrahimovic kunna bygga en stark persona kring sig själv och sen göra reklam för Volvo, Vitamin Well och och massor av andra varumärken är förstås extremt gynnsamt. Att kunna nå ut med en egen app istället för att prata med journalister och istället för att säga ja till en journalist som skriver bok om honom ha total kontroll över sina ”citat” är smart om en vill kontrollera bilden av sig själv.

I The Telegraph förklarar Lagercrantz:

”He wasn’t really a book reader. He doesn’t really like journalists who take liberties and I really took liberties, so you can imagine how nervous I was. I remember he said, ‘You must come to my house and speak about the book.’ I was so nervous I arrived 20 minutes early, and the police came because there were rumours there was some crazy guy walking outside Zlatan’s house.”

^ Den perfekta hybriden mellan 2001: A space odyssey-möbler och ambassadörsskap.

 

Förutom att jag ifrågasätter om det verkligen förekommit någon polisbil i den här anekdoten (det går inte att läsa om någon annanstans och tro mig, efter intensivt googlade till det här blogginlägget har jag upptäckt att Lagercrantz är en person som gärna berättar samma historier mer än en gång, att han motstått att berätta om polisbilen här t.ex. känns inte som den autentiska David) så är det självklart att det är bättre med en kaxig berättelse om klassresa än att låta folk ge svar på kritik som multimiljonären riktar mot dem i boken. Bättre att i boken beskriva hur Zlatan köpte sin Mercedes Cabriolet, bättre att beskriva att han spelar just Xbox och inte vilken tvspelskonsol som helst, än att beskriva att han också investerar i fastigheter vars ägarbolag drivs från skatteparadis.

Att ifrågasätta storytelling från företag som omsätter hundratals miljoner är något som journalister gör i alla andra fall, varför skulle vi inte kunna göra det även i det här fallet? ”Zlatan” är nämligen varumärkesskyddat sen 2005.

PS. Å andra sidan: glöm allt jag skrivit ovanför. Det jag VERKLIGEN vill prata om är egentligen Lagercrantz growltolkning av Zlatan Ibrahimovic. Du hittar den 1:18 in i klippet.

11 kommentarer

11 kommentarer till Så som i citaten – en kulturdebattssammanfattning

  1. Tror Cullhed borde ha räknat en gång till innan hon tog på sig att transkribera 100 timmar snack till ett pris av knappt 10 000 efter skatt… Herregud! Det tar ju 500 timmar.

    • Jo men det är ju så vanligt i kulturbranschen att inte få rimligt betalt att det är svårt att välja bort underbetalda uppdrag, det är ju åtminstone pengar. Jag har gjort många kulturjobb helt gratis, en har inte mycket att säga i en förhandling liksom. Bra att hon skriver om det!

      • Fast det är ju inga pengar. Du hinner inget annat alls på tre månader och får ut 10 000? Då är det bättre att dela ut tidningar. Just transkribering är inte särskilt utvecklande heller, finns ju inget eget i det, så jag har svårt att se nån win alls. Jag har jobbat som översättare länge och jag tackar i princip alltid nej till skambud – OM jag inte bedömer att set är strategiskt för framtiden att tacka ja. Men då måste skitjobbet ändå ge utrymme att tjäna andra pengar.

        Ja, bra att hon skriver om det, men ingen kommer att sätta stopp för det åt henne eller dig eller mig. Det är tyvärr vårt eget ansvar.

  2. Spännande att se vem som blir tvåa på det där med parfymen.
    Men jag tänker att det kanske är en bättre affärsidé att släppa parfymer för populära bokkaraktärer?

    • Ja!! Fast ännu bättre: boktitlar! Torgny Lindgrens Pölsan kanske? Eller var den aldrig nominerad??

      • Underbart! Men jag tror inte att pölsan var nominerad, men den parfymen borde ju göras oavsett, eller hur?
        Bland härliga dofter som kan komma att produceras finns annars Norrlands Akvavit, Oceanen, Svinalängorna, I djuret, Hummelhonung och Fungi.

        • Marcus Stenberg

          Har funderat lite på detta nu och har några förslag jag vill bolla med dig:

          Expeditionen – doft av nyfallen snö, lätt som en Cleanparfym.

          Egenmäktigt förfarande – tyngre aftondoft, typ YSL Black opium.

          Den amerikanska flickan – en parfym för yngre, kanske med lätt blomdoft.

          Vad tänker du att dina förslag doftar?

  3. Genialt!

  4. Det här var det bästa jag läst på länge!

    • Tack! Var rädd att ingen skulle orka läsa över huvud taget. Blev väldigt glad av din kommentar.

      Vad kände du inför growlen?

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida