Bokhora.se

28/06 2016
10:07

Igår läste vi färdigt Ronja Rövardotter, min son och jag. Tage är sex år nu, han kan läsa själv men vi tycker båda om att läsa tillsammans på kvällarna och han har inte riktigt energi ännu till att ta sig an en kapitelbok på egen hand. Så högläsning it is.

Vi har hållit på med Ronja Rövardotter ganska länge. Jag läste den ganska ofta när jag var i Tages ålder (den kom när jag var fem) och lekte länge en lek (jag lekte alltid böcker när jag var liten) vid vår köksö som hade förvandlats till Björngrottan. Jag låtsades laga mat i vår kopparfärgade glöggkittel och serverade bitar av vitkål som jag uppenbarligen då tyckte passade som någon slags fattigmansmat.

Tage protesterade lite igår när jag tog fram boken. Åååh, den är så tråkig!!! Jag förklarade att den anses som lite av en klassiker i barnbokssammanhang, det är en bok man bör ha läst och nu hade vi ju bara några sidor kvar, och sedan kan han bocka av den*.

För alltså, jag är böjd att hålla med min son. Guuud så många mördande tråkiga naturbeskrivningar! Det är inte en bok som åldrats särskilt bra. De är i den där jävla skogen hela tiden, med sina älvar och träd och mossor och gläntor och tjärnar och solstrålar som lyser ner eller regn som faller eller löv, eller frost på marken eller så bäddas allting in i det vitaste vita. Så himla många långa meningar om naturen bara. Att språket är lite ålderdomligt och högtravande på sina ställen, det må ju vara hänt med tanke på att den knappast är tänkt att utspelas år 1981 (då den kom). Men ändå.

Och sen till det som verkligen är riktigt illa: Mattis. Vilken usel jävla skitfarsa! Ursäkta språket. Men på riktigt. Igår läste vi det sista avsnittet och det är ju det där sorgliga, när Skalle-Per dör och det var såklart sorgligt nu också men jag blev även oerhört illa beklämd av hur Mattis beter sig mot Ronja i det här läget. Sitter som en stor bebis och tjurar och kräver ”Trösta mig Ronja!” – att lägga den bördan på ett barn, på sitt eget barn? Du måste klara av att trösta mig och ta hand om mig, för du är kvinna även om du bara är ett barn och jag en vuxen man. Sådant himla övergrepp. Jag mådde nästan illa av det. Jag vet inte, kanske är det för att jag läser den för första gången när jag själv är förälder och nu känner hur fel det här beteendet är. Sådana saker kan man inte sätta ord på som liten, och jag läste aldrig den tillsammans med mina föräldrar, så det blev liksom aldrig något tillfälle att diskutera. Men han gör ju så hela tiden, en riktigt vidrig typ. Och okej igen, den ska ju utspela sig i en tid då det patriarkala samhället var än starkare jämfört med idag, men han är ju på jättebebisnivå hela tiden. Även om Ronja och Lovis skildras som ”starka kvinnor” (detta vidriga uttryck) så låter de honom ändå påfallande ofta hållas med sin idioti. Allra helst Lovis – Ronja gör ju ändå uppror mot sin pappa genom att rymma till skogs. Och det är förstås ett starkt tema i boken, just föräldraupproret, men ändå är pappan hela tiden där som en slags mörk skugga med sina krav på sina kvinnor i alla fall, hur många uppror Ronja än iscensätter. Ibland är han på bra humör och hyllar sin självständiga dotter, men lika ofta surar han som det här jättebarnet och buhuar över att han inte får någon uppmärksamhet.

Nä, nog är jag lika lättad som Tage över att vi är av med det där spektaklet. Däremot vill jag jättegärna fortsätta med Astrid Lindgren, kanske ”Mio min Mio” eller ”Bröderna Lejonhjärta” istället. Men först ska vi ta oss an Mats Strandbergs ”Monstret i natten”. Det var månadens bok i senaste utskicket från Barnens Bokklubb och jag har hört massor av gott om den.

*jag tycker gott han börjar bli så stor att han kan utmanas litet i läsningen emellanåt, så länge 99% av läsningen fortfarande är luststyrd, och Ronja var en lagom utmaning. Vissa delar har han tyckt varit både spännande och roliga och bett om längre läsning när jag tyckt att vi ska släcka, men rätt långa partier har han verkligen tyckt varit tråkiga. Jag med, så jag har faktiskt hoppat över bitar som bara handlat om hur skogen runt omkring dem ser ut. Skogen är ju knappast något exotiskt fenomen för våra barn, som jämt är i trollskogar som liknar Ronjas och själva badar i älvar hela somrarna och kastar sten i forsar etc.

11 kommentarer

11 kommentarer till Alla dessa män

  1. Intressant inlägg. Det är spännande att läsa historier i olika skeden av livet. Håller med om mycket i det du skriver om Ronja och övriga karaktärer men kan inte se att just Mattis önskan att bli tröstad av Ronja skulle vara ett övergrepp i sig. Att barn kan se att vuxna sörjer och lära sig att visa empati inför det tycker jag är fint. Bara en lite tanke jag fick.

  2. Det finns ganska gott om barnsliga män med stora egon i Astrid Lindgrens produktion: Mattis, Melker i Saltkråkan, Karlsson på taket. Jag tolkar dem inte riktigt som du – för mig fungerar de här självömkande männen som har svårt att hantera sina känslor av mindervärde, tillkortakommanden, fel och brister som ett sätt för barnen i berättelserna att förstå att vuxenvärlden inte behöver vara auktoritär och hundra procent tvärsäkert ha rätt. De bidrar till en mognad och en komplexare bild av vad det är att vara människa, skulle jag säga.

  3. Ja, er ikke det litt av poenget? Det er barnet som er frelseren – barnet i Ronja og Birk som viser veien mot fremtiden. En romankarakter trenger ikke være beundringsverdig for at vi skal lese boken eller lære noe av den.

    Har dere lest Tonje Glimmerdal sammen? Tonje er en slags pippitype, og der handler det mye om voksen-barn-forhold og moralen er ”det er aldri barnas feil”. Anbefales på det sterkeste! På svensk heter den ”Tonje och det hemliga brevet”. Tror dere vil like den!

  4. Ja, precis så! Läste den nyligen med barnet hemma och tänkte mycket på Mattis. Fast kanske mer på lynnigheten och, framförallt tydligt i filmen som vi såg efteråt, lite obehagliga scener där alla håller andan i väntan på hans reaktion på något. Ursinne eller skratt liksom.

  5. Haha, lite intressant att du (och ditt barn, tydligen) tycker att skildringarna av naturen är så tråkiga. Jag tyckte de var trolska och underbara när jag läste den som barn – i en Stockholmsförort… Fast jag håller med dig om Mattis och Lovis och hur hon låter honom hållas. Det retade mig lite redan då.

  6. Det känns som om de flesta inläggen (på sistone i alla fall) handlar om barnböcker på ett eller annat sätt. Jag har inte läst Bokhora sedan det startade, har det alltid varit såhär eller är det en ny utveckling?

  7. Jag läser Ronja för min Sambos 5åriga dotter just nu innan läggdags. Ska bli intressant och se vad jag tycker och tänker om boken när vi läst klart. Har inte läst den sedan jag var liten.
    Men något jag reflekterat över är att det så otroligt mycket män i boken vilket är jätte tråkigt.

  8. tänkte på precis samma grej när jag såg filmen med min sexåring. vredesutbrotten och hur de alla liksom tassar kring mattis.

  9. Känner igen den upplevelsen från många böcker jag älskade som barn och sedan läst om som vuxen (ofta som högläsning för egna barn)- böcker man kommer ihåg som spännande och fantastiska visar sig vara rätt trista, omständliga och inte alls lockande. Maria Gripes böcker tex. Eller klassiker som ”Den hemlighetsfulla trädgården”, ”Skattkamarön” eller ”Alice i underlandet”. ”Ronja” har jag inte läst om (kommer inte ihåg naturbeskrivningarna alls, men tyckte Mattis var en idiot reddan som barn), men tycker ”Mio min mio” kändes stel och lite tråkig när jag högläste för barnen, på ett sätt jag inte als kom ihåg från min barndom. Undrar varför man man mycket mer tolerant mot böckers tråkighet som barn än både ens egna barn och ens eget vuxenjag är.

  10. S – jag tänker att barns tempo i att fånga berättelser är ett annat än vuxnas. För jag har också upplevt hur historier, böcker och filmer som jag fann rafflande som barn är så seeega enligt mig som vuxen. Jag gissar, och hoppas, att barnen behöver och uppskattar utrymme för sin egen fantasi när de tar del av berättelser medan många vuxna kräver att bli underhållna utifrån i varenda sekund.

    Det är förståelsen för ett barns tempo som gör en bra barnboksförfattare tycker jag. Att en berättelse inte uppskattas av en vuxen betyder inte att den skulle vara dålig eller tråkig för ett barn. Ibland är det ju precis tvärt om.

  11. Tänker på en sak till och det är att en fem-sexåring nog kan vara lite för liten för en hel del Astrid. Även om hen är läsbegåvad.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida