Bokhora.se

21/03 2016
11:19

Jag tänkte svära lite i kyrkan här. För jag har förstått att nästan alla som läser ”Århundradets kärlekskrig” tycker att den är fantastiskt bra.

Jag tycker inte det.

Om Århundradets kärlekskrig = upphöjt gräla med referenser till Wagneroperor, ja, då får jag väl böja mig för det faktumet men se, jag tycker nämligen inte alls det. För mig är ett kärlekskrig någonting helt annat. Mer ilska, mer passion, mer… känsla. Och kraft.

Jag tänker förstås på Märta Tikkanen, det är oundvikligt av många anledningar. Titeln finns ju där, och anspelar på Tikkanens mästerverk från slutet av sjuttiotalet.

I Tikkanens bok finns språket, rytmen, ilskan, sorgen. Allting är på riktigt och äkta. Alla orden är nödvändiga, enkla men bränner. Jag förstår, och jag känner igen trots att jag aldrig levt i en alkoholistrelation (däremot i en misshandelsrelation men då var jag mycket ung). Jag fattar hur det är att leva med Henrik.

Och det är klart att jag fattar att det inte är så jävla kul att leva med en så självupptagen mansgris (med dessutom våldsamma tendenser) som Han i EWB:s bok också, det är bara det att jag kan inte relatera, jag kan inte förstå. Jag känner ingenting.

Jag blir närapå irriterad också, när Ebba Witt-Brattström går ut och ondgör sig över ”medieelitens” intresse för kring huruvida det här är hennes eget (havererade) äktenskap som skildras. Den är visst inte skriven för 08:ornas journalister.

Nä, men säg mig då, hur många kan relatera till detta, ta till sig och förstå? Äktenskapet mellan bokens Han och Hon är ju till exempel en maktkamp kring karriärer, vem är viktigast, vem får mest syre? Det måste vara möjligt att leva och arbeta tillsammans skriver Han på ett vykort till henne tidigt i deras relation. Förlåt en enkel kvinna som vuxit upp på landsbygden men jag tror mig nästan kunna garantera att det är väldigt få människor utanför 08-området, medieeliten, som faktiskt grälar så frenetiskt och aktivt kring karriär som bokens två huvudpersoner gör, som bygger sitt äktenskap på detta. Är boken verkligen skriven för en annan slags målgrupp? Som inte slår ner på den andres val av ”inredningskonst” och

Möjligen skulle du lämna
valet av viner
åt min omdömesförmåga

Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl – om vi nu leker med tanken att åtminstone delar av boken har hämtat inspiration från en verklig kärleksrelation – är båda ett par år äldre än mina egna föräldrar. Jag tillskriver väl dem på intet sätt ha haft någon särskilt himlastormande kärlekssaga, men de har varit ihop i styvt 40 år, och jag tror att de aldrig på riktigt har bråkat om vare sig inredningskonst eller val av viner, än mindre vem som syns och hörs mest utåt. Kanske i perioder om vem som får ta mest plats i relationen, vi har ju alla drömmar, livsmål som ska fogas ihop med människor omkring sig. Men bråka om mediala karriärer, ursäkta, det GÖR faktiskt bara precis den grupp av människor som Ebba säger sig INTE skriva för.

Så hur tänker hon sig identifikationen? Hur tänker hon sig att vi vanliga människor ska förstå och relatera? Jag fnissar faktiskt emellanåt, när referenserna blir för plågsamma för mig som ändå har, om inte en fot, så åtminstone en tå inne i den där medievärlden. För mig är det så uppenbart ett annat liv, ett annat sätt att tänka. Extra tydligt eftersom jag har den andra av mina fötter fortfarande stadigt placerad på landsbygden. Nästan dagligen möter, ser, umgås med människor som inte ser sitt liv ”utan kanter, som en skiva rostat bröd” eftersom de inte skulle komma på tanken att skära bort några brödkanter vare sig innan eller efter de slänger formfranskan i rosten. Som inte känner att de har tappat bort sin partner, att hen i tankarna funderar på vad hen ska säga på olika konferenser under den kommande veckan istället för att jobba på den dåliga relationen.

Jag behöver självklart inte kunna relatera till den minsta lilla känsla i en roman, men jag måste åtminstone känna på ett övergripande plan, att det kunde varit jag, det ÄR jag, tänk om det där blir jag? Ja, där är den, kvinnans roll i äktenskapet! Men detta äktenskap är för bara några få. Det allmängiltiga, jag vet inte, kanske drunknar i alla hänvisningar och referenser till ett upphöjt kulturäktenskap? För det är det mycket tydligt frågan om. Och jag tycker det är intressant, absolut, men inte tillräckligt för att jag ska verkligen bry mig, återvända till detta som någon slags tröst eller att hämta styrka från, som jag gjort med Tikkanens båda romaner om sitt äktenskap. Eller, för att jämföra med en annan aktuell roman om en mediekulturelitrelation (puh!) – Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som det också refereras till i Ebbas bok. Där får jag aldrig känslan av att detta inte är för mig, tvärtom. Varje handling hos Ester Nilsson är en enda lång det ÄR jag. Att det är någon form av mediemaktpar är så undanskymt i handlingen i den boken medan det hos EWB tar ohälsosamt stor plats och alienerar mig som läsare. Och det är inte för att jag saknar bildning eller inte förstår kulturreferenserna hon lämnar som små spår, tvärtom. Det är människorna i boken jag inte kan relatera och referera till.

Det är förstås inte alltigenom dåligt, ofta glimmar det till, jättefina meningar att läsa och spara, som sätter ord på saker på rätt sätt. Men det är för sällan för att jag ska tro att detta skall bli världslitteratur så småningom, målet för Ebba. Aldrig som Tikkanens kärlekssaga, det är jag tvärsäker på.

Det blir lite ironiskt när jag läser den långa referenslistan i slutet av boken och nästan tycker att den på något vis väver ihop det bättre än själva boken. Att läsa detta, se influenser och referenser uppräknade på rad. Då förstår jag mycket bättre vad det är Ebba är ute efter. Och det kan väl ändå inte riktigt vara meningen?

19 kommentarer

19 kommentarer till ”Århundradets kärlekskrig” – Ebba Witt-Brattström

  1. Intressant, boken ligger och väntar… Ebba ville ju tydligen att maken skulle diskutera mer med henne om hans karriär, hon uppfattar honom som egoistisk – men om Horace Engdahl inte suttit i Svenska Akademien, skulle intresset för feminism och Ebbas bok varit betydligt mindre… ingen harmoni mellan de två, synd.

    • DET är verkligen inte sant, Ebba är inte känd pga Horace utan det är snarare tvärtom. Hon var redan författare och professor med ca 10 böcker bakom sig och engagemang i kvinnorörelsen, grundare av en tidning .m.m. när han valdes in i akademin. Hans böcker r inte alls så lästa som hennes heller.

  2. Det här var precis rätt recension för mig. Jag vet inte ännu om jag kommer att läsa Århundradets kärlekskrig men jag är ganska säker på att jag kommer att bli irriterad på just de där sakerna.

  3. Tack för en väldigt intressant recension! Har inte läst boken och ser mig inte heller göra det, men spännande att höra hur du tänker.

  4. Mats Engström

    Hej och stort tack för din krönika.
    Jag är gubbe, snart 62, lever i ett numera 32-årigt äktenskap. Bara så att du vet.
    Jag tyckte nog som du att den inte talade till mig. Här finns inga erfarenheter att lära av. Även om den inledningsvis hade mig i ett slags grepp, jag hoppades på någon utveckling/händelse som kunde ge mig något att tänka på i mitt liv. Men det rann ut i sanden efter alla otaliga omtag i samma dike.
    Sedan hörde/läste jag om att EWB tog avstånd från ‘skvaller-vinkeln’ men jag tog hennes reaktion som fånig och lite uppifrån.
    Jag tog detta som intäkt för att göra precis tvärtom, dvs inte se det som en blivande klassiker utan mer som ett dokument om just deras relation och DÅ blev boken riktigt intressant. HAN är ju en grandios super-skit-stövel, en sann dinosaurie, men HON ligger inte långt efter i vart fall i deras relation.
    I väntan på en svars-bok från HAN, så skall jag överväga att läsa Martina Haags bok. Har du läst den?

  5. Väldigt intressant recension och vettiga synpunkter.

  6. Hej!
    Tack för en tänkvärd recension med kritik. Ibland kan jag sakna ordentlig (saklig) kritik här på bokhora, men jag förstår att man ju främst läser sådant man tycker om och då blir man ju inte speciellt hård i sin kritik. Har ej läst ännu, men kände att det var något av ett storhetsvansinne som drabbade Ebba då hon såg framför sig hur Jessica Gedin skulle sitta och läsa boken/boken skulle vara aktuell om 20 år. Älskar Gubbes fina kommentar!
    /Julia

  7. Jag tappade all lust att läsa boken efter E.W-B:s nedlåtande och överlägsna attityd på Babel igår. Hur kan hon förvänta sig att människor inte ska dra en direkt parallell till henne och Horace (Sveriges roligaste förnamn – bara måste skrivas ut)? Det är dessutom inte upp till författaren att utnämna sin bok till en framtida klassiker/nutidsskildring, hur bildad i ämnet litteratur en än må vara. Och jag som generellt tycker hon är en imponerande person. Hon kanske bara var nervös…

  8. Jag har inte läst boken (än) men ska försöka komma över den så fort som möjligt. Det som slår mig i hela den här diskussionen ovan och i medierna överlag att varför ska hon få så mycket kritik för att hon skriver den här formen av relationsroman? Ok, handlingen går tydligen ut på väldigt mycket gräl och maktkamp men det gör det väl i andra romaner också? Knausgårds Min kamp? Den är sprängfylld av hans känslofyllda utbrott mot och med sina nära, speciellt hustrun. Och är inte KOK också väl pretentiös som lagt rabarber på titeln Min kamp? Hållå, tänk om EWB hunnit före och tagit den titeln? Medierna och kritikerna skulle ha dånat av. Jag ser fram emot att läsa denna kria och må den sedan skildra hemska gräl med högt känsloläge. Tyvärr förekommer de – varför skulle annars hälften av alla äktenskap sluta i skilsmässa? Och allt detta kvinnovåld – var tredje kvinna har erfarenheter av våld från en partner. Antagligen rör Århundradets kärlekskrig vid något känsligt och viktigt i dagens samhälle eftersom den väcker så starka reaktioner. Någon sorts pakt är bruten. Boken behövs. Och mig rör det inte det minsta att Ebba Witt-Brattström skilde sig från Horace Engdal för ett par år sedan. Få se vad Den sista grisen (eller vad sjutton hans kommande bok ska heta) kommer att innehålla? Ifall han syftar på sig själv är det bara offerkofta!

  9. Denna litterära genre där kvinnor inte kan förlåta att de visar sig inte vara lika intressanta för männen som de inbillat sig finner jag förbryllande. De åstadkommer inget annat än ännu ett haussande av mannens betydelse i kvinnors liv. Böckerna i fråga – Lena Andersson, Martina Haag och EWB – handlar om samma sak: kvinnor som får nobben. Varför de inte tål detta borde vara frågan för dagen. Deras reaktion gör på mig ett sorgligt infantilt intryck. Inga kul tjejer som bara tycker synd om sing själva.

    • Intressant att ta del av kommentarerna. Vilka har ö h t läst boken och vilka går efter andrahandsåsikter från kompisar och i medier. Axelinas inlägg förstår jag inte alls. Hon tycker att böcker som EWB:s bidrar till haussandet av mannens betydelse för kvinnor. Hennes egen text kan ju tolkas som ett ”sorgligt” försök till förminskande av medsyster som tagit till orda och kunde lika gärna ha skrivits av misogyn mansperson (om nu såna råkar gå in i kommentarsfälten på Bokhora). F ö tycks det som om det var EWB som till sist nobbade HE och inte tvärt om.
      Dessutom ”Hon” och ”Han” i boken behöver inte läsas som kalkerade på EWB och HE. Det finns också ett mer allmänmänskligt plan.

  10. […] Skrev en recension på Ebba Witt-Brattströms bok igår, den fick faktiskt en del uppmärksamhet på ffa Twitter där flera kulturmänniskor jag gillar, skrev att de läst och att de tyckte den var mycket bra. Det var roligt. Jag blev glad. Och var även ganska nöjd med recensionen. Men som vanligt på Twitter: You win some, you lose some. För strax därefter fann jag mig indragen i någon slags absurd MEDIERNA MÖRKLÄGGER INVANDRINGSPROBLEM-diskussion med bland andra Katerina Janouch. Givetvis med anledningen av den blåbruna sörja som paret Adelsohn-Liljeroth vadat runt i de senaste dagarna, med början i denna utmärkta artikel av Björn af Kleen som väl är måsteläsning. Så nu är mitt Twitterflöde fullt av SD-orienterade ägg som rasistskriker. […]

  11. Karin Bromö

    Tack för en mycket bra text om denna omtalade roman. Jag håller med i vad du skriver, och jag har inte ens lust/ork att försöka läsa Ebbas bok. En del av lusten tappade jag när jag såg Babel i söndags, där jag uppfattade det som LINNEA ovan. Inte trevligt!
    Märta Tikkanens kärlekssaga har jag läst och tycker att den är strålande bra. Det verkar som att den är något helt annat än ”kärlekskriget” ändå. Själv är jag ungefär i Ebbas ålder, och känner inte igen mig själv i någonting, nästan.

  12. Tack för Elsas kommentar: tänk om Ebba Witt-Brattström hunnit före Knausgård och tagit titeln Min kamp. Tanken är intressant: Reaktionerna går inte ens att föreställa sig.
    Vill bara påminna om att Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga bemöttes med rent hat i Finland. Kanske, tänkte jag då, som om Astri Taube skulle ha skrivit en sanningsenlig bok om livet som hustru till Evert. (Som jag bara kan gissa hur det var.) Det hade inte uppskattats i Sverige. Henrik Tikkanen var ett nationalhelgon.
    Föreläste i går på Göteborgs stadsbibliotek i deras klassikerserie om romanen Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Hon förnekade alltid varje likhet med verkliga förebilder, men romanen är dedicerad till den då levande amerikanske författaren Nelson Algren. Hennes brev till honom som nu finns att läsa i A Transatlantic love affair visar, precis som hennes dagböcker, att romanen följer verkligheten nära. Men det spelar ingen roll. Det som gör den så läsvärd i dag är att den är underbar litteratur om kvinnor och män, hat, kärlek, krig, fred, politik och politiskt ointresse, frågor som förblir evigt intressanta.

  13. Säg så här: om boken hade varit skriven av en okänd Svensson, är det då troligt att Norstedts skulle ha gett ut den? Nej, just det. Det förutsätts nog att vi ska förvänta oss att få läsa om Ebba och Horace.
    Har inte läst boken (än?) men den kan vara intressant, framför allt vill man ju ha en förklaring på hur det kommer sig att en uttalad feminist stannar så länge i en relation om den bara går ut på att bygga HANS varumärke.

    • Har grubblat på samma sak under alla massmediala turer. Boken har jag inte läst, bara läst om. Men varför stannade EWB så länge? Simone de Beauvoir hängde ju kvar med Sartre trots att förhållandet inte alls var jämlikt.
      En idé kan vara att EWB länge trodde att hon kunde nå fram till HE, få honom att se världen litet mindre traditionellt manscentristiskt. Tycker Liv och Horace i Europa ger intressant inblick i hans världsbild. Sånt som inte rör Goethe, Leopardi och desslikes struntar han totalt i. Liv agerar traditionellt följsam artig yngre kvinna. Hennes bildning tillåts aldrig komma fram i deras gemensamma samtal.

  14. Det som slog mig gällande denna bok är att jag tyckte att den kändes ”slapp”. Någonting som EWB rafsat ihop på en vecka. Några fina glimtar, men alldeles för oinitierad och, ja, slapp. Gav mig väldigt lite.

  15. Jag fångas av att så många verkar läsa böcker i syfte att koppla dem till sig själv. Jag läser – i huvudsak – för att lära känna andra situationer och personer, verkliga eller fiktiva, men andra än mig själv. Mig själv har jag redan mycket av. Om jag sedan känner igen mig – eller inte – avgör inte bokens kvalitet för mig.

    För mig är Århundradets kärlekskrig en kärlekssaga med tragisk utgång mellan två intellektuella. Jag tyckte mycket om boken men jag känner inte igen mig i den. Gudskelov kanske jag kan tillägga. Jag lever ett annat liv med en helt annan typ av man sedan 28 år. Det måste väl kunna vara intressant att läsa om en annan samhällsgrupp än sin egen, även om en står med en fot i myllan? Själv har jag ena benet i arbetarklassen där jag är född och det andra i universitetsvärlden där jag arbetat hela livet. Jag har burit med mig EWBs bok i tankarna i flera dagar.

    Nu läser jag HEs aforismbok ”Den sista grisen”. Det är, som Ingrid skriver ovan om tv-serien, intressant att få en inblick i hans världsbild. Det är också för mig helt uppenbart hur mycket han älskade (älskar?) EWB. Och hur han offrar sin stora kärlek för att det för honom är helt otänkbart – ja omöjligt – att han ska ändra något litet enda uns hos sig själv. Det kan han inte. Han tror blint på de könsspecifika, ja kanske tom artspecifika, skillnaderna mellan en man och en kvinna. HAN: ”Vi är inget jämställt par. Jag tävlar inte med kvinnor”. I sin egen bok skriver HE ”Kärleken borde förstå alla handlingar”, i EWBs bok säger HAN ”Ingen annan ska säga mig vad jag ska göra” och sedan till slut ”Du har släppt mig. Jag hatar dig. Försvinn!”

    Det verkar vara den ovillkorade kärleken HAN respektive HE söker. Den kan en möjligen få av sin moder men en måste någon gång växa upp. I en kärleksrelation med en mogen kvinna går det inte i längden att vara fem år. Den terapi som HAN och HE så intensivt föraktar kanske hade varit lösningen. HE hade hur många år som helst på sig att se och verkligen möta EWB som stod där vid hans sida och stod ut med mer än vad många andra kvinnor skulle gjort. För att hon älskade honom. En verklig tragedi.

    Jag tycker att boken – ja båda böckerna – är klart läsvärda!

  16. Angelica Lundqvist

    Har igår och idag läst ÅKK av Ebba Witt. Och jag instämmer i att den delvis är pricksäker och rolig men mest är den vidrig eftersom det inte går att läsa den som fiktion. Man hör Hans och Hennes röst och ser deras hjälplösa av oförståelse för den andre förvridna grimaser. När E W B avslöjar Honom så avslöjar hon sig själv. Att lämna ut fadern till sina barn som hon ju gör till att vi ska se ur hennes perspektiv är så primitivt, skamlöst. Om hon blivit slagen så borde hon ha gått till polisen nu kan han inte försvara sig. Han har ju offentligt sagt att han inte kommer läsa boken och vem vill läsa hans försvar? Istället gav han ut sin egen bok som jag ska läsa nu. Men min bild av honom har så klart färgats av hennes bok.
    Är det läsvärt? Jag slukade den här boken men vad var skillnaden från att läsa en elak skvallertext i Vanity Fair? Vi har ingen motsvarighet till den slags kvalificerad skvallerjournalistik.. Inte särskilt stor. Båda vädjar till gamen i mig. Att kalasa på de ” upphöjdas” olycka.
    Känner jag att så här är det att älska en man? Nej. Men som en tidigare kommentar så kändes Lena Anderssons båda böcker om tragiska och ibland komiska kärlekshistorier helt relevanta. Och drabbande!
    Dessutom är boken snobbig med referenser , ibland helt tagna ur luften, till kända strofer ur världslitteraturen eller populärkulturen.
    Boken lämnar mig med en bedrövad känsla över att de två kombattanterna bara inte kan lyssna på den andras behov. Så begåvade, så framgångsrika så välväxta… Men ingen av dem tänker i texten någonsin på sina gemensamma barn! När deras böcker kommer ut ska jag läsa dom!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida