Bokhora.se

13/01 2016
10:49

Igår på lunchen började jag och mina frilanskollegor diskutera chanser vi tagit, slumper som fått stor betydelse, alla nej tack som lett till helt andra vägar och blivit bra till slut, och liknande. Livet, helt enkelt.

Jag känner mig alltid så torr och tråkig när man kommer in på sånt för jag har inte varit våghalsig överhuvudtaget. Har inte liftat till Paris och hankat mig fram på caféjobb och levt i romantisk spännande halvmisär, har inte heller sökt olika roliga jobb inom showbiz och sånt (som en kollega hade, och flera gånger varit sååå nära att få dem). Jag har bara växt upp i Luleå, börjat plugga, sökt helt vanliga lärarjobb, fått dem, hamnat i Stockholm, och på den vägen är det. Allt har gått som på räls.
Givetvis spelar det in att jag växte upp där jag gjorde, för det fanns / finns ju inte lika många möjligheter i Luleå som i Stockholm om man ska ta showbiz som exempel, men ändå… Jag hade hur som helst aldrig sökt dem, för gud vad jag absolut inte var eller är den sortens människa.

Fast sen kom jag på att så jäkla fantasilöst och ”jag gör bara det vanliga, enkla, förväntade då” är mitt liv inte heller, för jag läste ju ”Den hemliga historien” i precis rätt ögonblick. Jag hade älskat akaporr även innan den, men DHH blev monumentalt viktig för den kom i just det skedet när jag skulle börja välja vad jag ville göra och satsa på. Och DHH visade upp den här helt fantastiska skolan, deras lärare, att de pluggade latin och grekiska, att sån bildning var så viktigt, att det fanns andra som tyckte det (hade nog inte känt det så starkt i Luleå liksom), och inte minst den lilla fascinerande, tajta gruppen elever. Allt det matchade mig till punkt och pricka. Jag ville ha preciiiis samma.

Givetvis skulle jag ha kunnat tänka mig en vända till Paris också, men om mitt 18-åriga jag skulle beskriva en perfekt sysselsättning för sina närmaste år så skulle det ha blivit att plugga på en skola väldigt, väldigt lik den i DHH. Gärna plugga något svårt och elitistiskt. Gärna på hösten. Iklädd duffel. Under den en grå lammullströja. Som av en händelse är det exakt det har jag på mig idag!! Jag blev verkligen för evigt influerad, på så många områden, av Donna Tartts bok.
Mitt liv blev alltså inte som det blev av bara tristess och vana. Gå ut gymnasiet, vicka lite, inse att det var svårt att få jobb, så okejdå, jag får väl plugga något. Nej. Jag ville hela tiden plugga för jag ville leva ett DHH-liv. Det var högst medvetet.
Vad tror ni förresten Henry skulle ha tyckt om att vara programledare för lekprogram på teve?
Mhm. Jag menar ju det.

5 kommentarer

5 kommentarer till ”Den hemliga historien” och mitt torra, tråkiga liv

  1. Alltså ja! DHH påverkade mig så starkt när jag läste den som femtonåring att jag bytte inriktning på gymnasieprogram, som jag just då var i begrepp att söka till. Gick inte samhälle med mediainriktning som jag tänkt, utan humanistisk inriktning istället. Bara för att upptäcka att mitt gymnasium slutat erbjuda kurser i klassisk grekiska ÅRET INNAN. D’oh! Men den har definitivt påverkat mitt liv, på sätt det nog inte ens går att bena ut. Finns nog inte så många andra böcker som på ett så direkt sätt fått mitt liv att ändra riktning.

    • Tajming är ALLT, som man brukar säga. Ibland kommer det ju frågor om böcker som har förändrat ens liv, och DHH puttade åtm mitt liv i en riktning som det annars kanske hade tagit ett tag att nå. Svårt att säga. Jag gillade ju litteratur, kunskap, skolan, allt det, innan den också, men DHH fick det att bli så tydligt.

      Och synd på klassiska grekiskan!

  2. Det är ju också så att ens egen blick på sin ”tråkighet” ofta inte alltid är vad andra uppfattar. Tyckte det var så coolt att prata med dig när vi träffades första gången ju! Du är ju författare, känner författare, reser land och rike kring och pratar inför publik om dina böcker, var först med att blogga i Sverige typ osv.

    Jag HAR hankat mig fram på caféjobb (och sämre) samt levt i misär gjort några äventyrliga resor men fan vad sämst det är och romantiken i allt det kommer så långt senare att man lika gärna kunnat hitta på allt det där. Önskar jag stannat hemma med en svår bok och myst i en duffel istället.

  3. […] Ni fattar. Huvudpersonen radar upp det ena minnet efter det andra ur sitt händelserika liv. Mitt Paris och Barcelona-komplex slår i taket. Har ju knappt varit i Eslöv. Och har jag det så var det garanterat på jobb, och jag klarade av […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida