Bokhora.se

17/01 2016
17:11

När den här boken är slut tänker jag: ”fan också”. Av flera anledningar.

En av dessa: jag har, stick i stäv med min vanliga läsrutin, inte antecknat ett enda ord i mitt anteckningsblock. Jag läser ut den i två kvällssittningar och har varit för trött efter jobbet för att gå upp och leta rätt på ett skrivblock när jag väl satt igång läsningen. För trött för att gå upp, för läspeppad för att bara somna. Och nu vet jag inte hur jag ska kunna skriva om den här boken på ett vettigt sätt.

En annan: den är exakt så lång (208 sidor) som den behöver vara givetvis men jag önskar ändå att den vore 50 sidor längre bara för att få njuta lite till av Olivia Bergdahls sätt att skriva. Jag förvandlas till en sån person som vill maila författaren och fråga vad som hände sen.

Jag tänker att jag borde börja om på den direkt, försöka förstå hantverket bakom. Det finns något väldigt intressant i hur huvudpersonen Fanny använder kunskap, statistik, associationer för att skala ner verkligheten till något begripligt. Ens rädsla för att ta körkort mynnar ut i matematiken bakom antal dödsfall per år, per dag, per timme. Någon dör i trafiken var 33:e timme. Om någon dör nu, exakt nu när jag skriver detta, är det 33 timmar kvar tills nästa ska dö. Någon i Sverige går runt och lever sitt liv och vet inte att klockan har börjat ticka ner mot det ofrånkomliga i att bli en siffra i en statistik hos SCB.

Jag hörde i radioprogrammet ”Den gömda koden” om hur matematik bara kan jobba med approximationer. Något så enkelt som en matematiskt korrekt cirkel kommer aldrig att finnas, den exakthet som krävs för att rita en perfekt cirkel kan aldrig existera eftersom det inte går att mäta exakthet med nog många decimaler. Ändå går det att komma nog nära för att det ska godtas.

Givetvis kan det dröja veckor innan någon dör i trafiken, statistiken kan bara existera som en approximation. Men nog nära för att göra världen lite mer begriplig. Jag gillar det konstanta uppräknandet boken igenom. Jag tänker på den vackra titeln på Sven-Eric Liedmans bok från strax innan det senaste sekelskiftet: ”Att se sig själv i andra”. Någon gång under livet ska vi vara del av samma grupp som alla andra i SCB:s tabeller över våra liv. Om inte i statistiken över vart män väljer att misshandla kvinnor de är i nära relation med (inomhus), så till sist i medellivslängden (kvinnor får några år till än män). Jag är osäker på om Fanny mår bra av att se sig som en siffra i en statistik, ett sätt att inte vara ensam, eller om det är ett sätt att försöka förstå alla de andras liv. Eller är det bara något att tänka på, något att lugna sig med som vilket tvångsbeteende som helst.

Jag tänker flera gånger att den här boken är en typisk debutroman: det finns både uppväxtskildring, den äldre jordade släktingen som tröst, utanförskapskänslorna. Men det är orättvist av mig att bunta ihop den här boken med andra, den är bättre genomförd. Dessutom gillar jag ovanstående teman. Det bästa är kanske hur jag som man tvingas känna igen mig i Sam: de på pappret fina åsikterna och kontrasten mot det misantropsjälvklara sättet att se på världen. De ångerfulla tårarna mot det kalla hårda som sakta men säkert växer fram.

Vanligtvis är jag en person som alltid identifierar mig med den karaktär som har det allra värst i fiktion. Efter ”Efter ekot” är det omöjligt att inte se mig själv som en potentiell Sam, vad är det egentligen som gör att jag inte går över den gräns han till slut passerar? Vad skulle krävas? Det är otäckt att tänka på men det är fan så bra gjort av en roman på 208 sidor.

1 kommentar

1 kommentar till ”Efter ekot” – Olivia Bergdahl

  1. […] Här finns en väldigt intressant recension om boken. Obs! Den spoilar dock ganska mycket vad som händer, så om du vill förbli ovetande, läs den först när du läst boken. […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida