Bokhora.se

21/02 2016
22:11

1. Harper Lee omyndigförklaras

Lotta Olsson påstår i DN 20/2:

”Redan förra året, när ”Ställ ut en väktare” (”Go set a watchman”) gavs ut i hennes namn, var hon så pass sjuk att hon förmodligen inte riktigt förstod vad som hände.”

I mars 2015 startade en utredning av ”The Alabama Department of Human Resources” i staten Alabama. Efter att ”Go set a watchman” publicerats hade en anonym person väckt frågan om ”elder abuse”. Även ”Alabama Securities Commission” utredde om Harper Lee skulle ha utnyttjats. De intervjuade författaren själv och även dennes närstående samt grannar och gav sedan följande utlåtande:

“We made a determination that Ms Lee, based on our interview with her, was aware that her book was going to be published. She wanted it published. She made it quite clear she did.” 

Två olika instanser har alltså slagit fast att hon inte var i ett tillstånd som skulle ha påverkat hennes beslutsförmåga. Det finns heller inga utsagor från namngivna vänner eller andra närstående som pekat på att det skulle varit på något annat sätt. Däremot har historikern och vännen Wayne Flynt från Alabama låtit sig intervjuas i t.ex. NY Times och konstaterat att hon har problem med korttidsminnet men att han ändå gör bedömningen:

”[…] the author is mentally fit, engaged and can recite long passages of literature. When he visited her a few weeks ago after hearing reports that she was depressed, they spoke about his grandson and she laughed at the stories he told. He said he believed Ms. Lee was capable of assenting to the publication of ‘Watchman.'”

Även Marcella Harrington som umgicks dagligen med Lee har kommit till samma slutsats. En som talat emot detta är författaren Marja Mills som också påpekat att Lees korttidsminne inte är bra. Men några riktigt tydliga ”bevis” finns det inte som styrker att det skulle vara så problematiskt att hon inte skulle kunna fatta beslut.

Lina Kalmteg skriver i Svd 19/2:

”Till sist, och kanske viktigast av allt, ifrågasattes om Harper Lee själv var i ett sådant skick att hon kunde säga ja eller nej till publicering. Enligt flera källor var hon efter en stroke några år tidigare inte längre förmögen att prata”

Newsflash: många källor har också uppgett att en av världens mest kända författare också kunde skriva, även under den här perioden, trots stroken. Vilka belägg Kalmteg har för Lees ”skick” får vi inte veta i hennes text.

Självklart kan Lotta Olsson hittat några brister i utredningarna eller ha fått några bekräftade vittnesmål om motsatsen från vänner till Lee, det är en teoretisk möjlighet, men jag tycker det vore bra att skriva ut dem i texten i sånt fall eftersom det nu framstår som att Olsson bara skumläst några rubriker och sen bestämt sig för att omyndigförklara Lee. Det är ganska magstarkt att påstå att två myndigheter och flera vänner har gjort en felaktig bedömning om en nu själv inte har någon annan kunskap.

I mina ögon ser det även ut som att Kalmteg sätter likhetstecken med att inte kunna prata och att inte kommunicera. Åter igen kan det vara en feltolkning av mig men det hade underlättat om även hon förtydligat varför hon drar en sån slutsats.

Vart kom då detta rykte om Lees mentala ohälsa ifrån? NY Times som träffat den läkare som anmält det hela vill vara anonym men säger att han aldrig träffat författaren. Däremot har han hört från någon han litar på att Lee ska ha varit väldigt inbunden och velat ligga i fosterställning mitt på dagen hösten efter att hennes syster dött. Systern som Lee alltså bott stora delar av sitt liv med ända fram till hennes död.  Det låter som sorg, åtminstone i mina öron.

2. Harper Lee skrev bara en bok

Lotta Olsson fortsätter på samma tema:

”Hon skrev bara en bok, Harper Lee, innan hon tystnade och lämnade offentligheten.”

”Go set a watchman” (”Ställ ut en väktare”) kom ut 2015 och är en förstudie till ‘To kill a mockingbird’, och genast satte ryktena i gång igen: kanske var det förläggarens arbete och krav på omskrivningar som låg bakom den stora succén?”

Om Olsson med ”Förstudie” menar ”manus till en bok” så visst. ”Go set a watchman” är arbetsnamnet på den berättelse som Lee 1957 säljer till förlaget J. B Lippincott Company som sin debutroman. Det finns dokumenterat här. Det finns delar i det första manuset som är ordagrant överförda till den slutgiltiga boken som gavs ut som ”To kill a Mockingbird” (och däremellan haft arbetstiteln ”Atticus” ett tag) men att det är en totalt annorlunda berättelse är uppenbart för alla som läst båda böckerna. Att förläggaren bidragit till arbetet med de olika berättelserna är ganska självklart med tanke på att det är exakt det som är arbetsbeskrivningen för en förläggare. Här förstår jag faktiskt inte vad Olsson försöker säga, att en förläggare arbetat med en författare innan ett manus blir bok får ändå anses vara praxis i de allra flesta fall av bokutgivning så visst: ”förläggarens arbete och krav på omskrivningar” bidrog till succén men vilken annan bästsäljande bok har inte haft en bra förläggare som arbetat med manuset?

3. Harper Lee började skriva i vuxen ålder

Clas Svahn, en annan DN-skribent skriver den 19/2:

”1949 flyttade hon till New York där hon under en tid arbetade som försäljare av flygbiljetter samtidigt som hon började skriva.”

Lee både läste och skrev skönlitterärt i tidig ålder. I flera biografier finns bland annat tidigare engelskläraren Gladys Watson Burkett intervjuad där hon pratar om detta. Lees pappa gav henne tidigt en skrivmaskin som hon skrev på tillsammans med vännen Truman Capote. Det är också dokumenterat att Harper Lee skrivit för tidningen ”Huntress” och ”Rammer Jammer” när hon började på universitetet.

4. Vikten av att vara ryktesspridare

Olsson skriver:

”Hon var sedan barndomen nära vän med Truman Capote, och det har gått åtskilliga rykten om att ‘To kill a mockingbird’ till största delen var hans verk.”

”Harper Lee skrev inga fler böcker efter den stora succén, utan hjälpte i stället Truman Capote med hans ”In cold blood” (vilket gör att man kan undra vem som hjälpte vem).”

Det kan ”man” givetvis INTE undra. Inte om ”man” läst något om Capote eller Lee. Jag har inte läst allt såklart men ganska mycket av de böcker som finns utgivna och jag har sett väldigt många dokumentärer som behandlar Capote, Lee, Peck m.fl. Jag har aldrig sett eller läst någon teori som pekar på ett bevis för att Capote skulle ha skrivit boken eller ens haft en stor roll som rådgivare. Varför är det då viktigt att referera till dessa rykten?

Det finns en bra text av Glynnis MacNicol som tar upp ämnet varför många kvinnliga kulturarbetare ifrågasätts på det här sättet när väldigt många har konstaterat att Capote inte var involverad. T.ex. en textstudie som jämfört Capotes texter med Lees:

”Charles J. Shields, author of the biography, “Mockingbird: A Portrait of Harper Lee,” said it’s hard to believe that Mr. Capote played any large part in writing “Mockingbird” for several reasons, including that Ms. Lee and Ms. Hohoff were “like mother and daughter” and Ms. Lee could not have deceived her editor about something so important. There’s also Mr. Capote’s ego: “Truman loved the limelight—he craved attention,” Mr. Shields said. “If he had written ‘To Kill a Mockingbird,’ we would’ve heard about it when Truman was in his cups on Johnny Carson.”

Där skriver de även, apropå punkt 2:

”As far as “Watchman,” the scholars similarly did not find any parallels between writing by Ms. Lee and Mr. Capote, nor any signs of a strong editor.”

Observera att detta är på textnivå och inte på idénivå där redaktören Tay Hohoff givetvis spelade en stor roll. Deras yrkesmässiga relation är även väldigt väldokumenterad i historien om förlaget J.B. Lippincott Company vilket i sig är ett bevis för att Capote inte hade något med bokens tillblivelse att göra annat än att han själv skrutit i brev om att karaktären Dill är baserad på han själv som barn, samt att han peppat Lee att satsa på sitt skrivande.

I brevboken ”Too brief a treat” nämns Harper Lee och hennes ”Mockingbird” många gånger av Capote. Aldrig antyder han att han haft något att göra med dess tillblivelse. Däremot kallar han ”In cold blood” för ”our” book med understrykning. Harper Lee var med vid nästan alla intervjuer vilket det finns många uppgifter om. I Marja Mills bok ”The Mockingbird Next Door” uttrycker Lee-systrarna även att Lee var väldigt involverad i ”In cold blood” men inte fick nog med erkännande av varken Capote eller någon annan för sin delaktighet.

I Gerald Clarkes tegelsten till biografi över Capotes liv beskrivs hur det för Capote var uppenbart att det inte skulle gå att skriva ”In cold blood” själv. Först bad han Andrew Lyndon om hjälp, därefter barndomsvännen Harper Lee, eller ”Nelle” som han kallade henne. I biografin beskrivs det också hur deras arbetsmetod gick till: de intervjuade utan att anteckna och utan att spela in. När de kom tillbaka till hotellet de bodde på skrev båda ner sina versioner av vad de mindes och därefter jämförde de anteckningar.

Varför är det viktigt att skriva ut ett rykte utan att kommentera det med mer än ”man kan undra vem som hjälpte vem”? Det känns både ytligt och konstigt när det finns så otroligt mycket trovärdigt skrivet om hur det faktiskt förhåller sig.

För att dra en parallell: det fanns ett tag ett rykte (och löpsedlar trycktes upp) som pekade ut Ted Gärdestad som en eventuell Palmemördare. Skulle någon seriös journalist idag skriva: ”man kan undra hör det förhöll sig” angående det ryktet? Jag tror inte det. Och ja, det kanske är en överdriven liknelse men jag blir så irriterad på hur det ses som journalistik att bara återge rykten utan att kontextualisera eller problematisera över huvud taget.

5. Tack, men nej tack

Kalmteg skriver i Svd:

”Åtskilliga är de som försökt få henne att prata, uppsökt henne, velat få henne att berätta om debuten och om en andra roman. Men sedan 1964 har hon hållit tyst, sagt ett vänligt ‘Tack, men nej tack’ till alla förfrågningar.”

Det här är en del av mytbildningen kring Harper Lee, och visst, hon dök aldrig upp i en cameo på Dragonfly Inn i Gilmore Girls och hon satt aldrig och skojade med David Letterman i en fåtölj. Men hon tackade inte alls nej tack till ”alla” förfrågningar efter 1964.

1978 intervjuades hon av Michael Freedland med anledning av hans arbete med en biografi om Gregory Peck. De pratade givetvis mycket om skådespelaren och vännen ”Greg” men också om hon skulle kunna skriva en uppföljare till Mockingbird.

2002 skrev Marja Mills ett reportage om Harper Lee i Chicago Tribune. Då ställde Lee även upp på bild.

2006 intervjuades hon av NY Times i samband med den årliga lunch hon medverkade vid där skolungdomar som skrivit framstående uppsatser om Mockingbird deltog. Hon signerade även böcker vid tillfället.

2006 skrev hon ett brev till Oprah Winfrey som bland annat handlade om hur mycket hon hatar iPods. Hon fick frågan om Winfrey fick publicera brevet i O Magazine. Det fick hon.

2014 kom boken ”The Mockingbird next door” ut skriven av Marja Mills som blivit nära vän med Harper Lee och intervjuat både henne och hennes vänner och släktingar under flera års tid.

 

 

 

 

10 kommentarer

10 kommentarer till Finn fem fel i rapporteringen om Harper Lees död

  1. lena kjersén

    Tack Marcus!
    Tack för din omsorg och din stilkonst i allt du skriver – alldeles särskilt i den här fina artikeln om författaren till Dödssynden = en roman som betyder mycket för mig och tusentals andra.
    Inte minst nu i Trumptider.

    • Marcus Stenberg

      Tack Lena! Vad kul att du orkade läsa allt, var rädd att det bara hade verkshöjden ”upprörd insändare i lokaltidning”. Jag jobbar ju i bokhandel till vardags och brukar rekommendera Mockingbird till yngre läsare. Tycker både den och Kallocain är klassiker som faktiskt fungerar även för yngre, delar du den erfarenheten? Tycker också det måste vara fantastiskt att få växa upp idag och läsa Watchman direkt efteråt.

      • lena kjersén

        När jag skrev en essä om romanen Dödssyndens kloka advokat/kloka pappa i boken ”Godhet. I livet och i litteraturen” påstod jag – felaktigt – att Harper Lee bara hade skrivit en enda bok.
        Svar på din fråga, Marcus: Många gymnasister som jag har träffat tycker mycket om To Kill a Mockingbird – allra helst om de får en introduktion om tiden och om Alabama.
        TACK för roligt samtal!

  2. Åh, jag hade verkligen svalt den svenska mediabilden av Harper Lee med hull och hår. Tack för att du gav mig lite nya infallsvinklar och en helt ny bild av författaren där hon blev en person som kunde fatta egna beslut. Tankeställare till mig själv, bli mer källkritisk i framtiden.

    • Marcus Stenberg

      Ja det är ju klart att det är lätt att svälja den mediabilden eftersom den upprepas av människor som jobbar med litteraturbevakning. Jag har haft en lång period när jag var lite besatt av Truman Capote och den generella bilden om honom skulle jag säga är mycket mer lik den bild som åtminstone jag fått av att läsa biografier och se dokumentärer osv. Den om Harper Lee är ju väldigt överdriven och det är synd för jag tycker att det finns en mycket intressantare historia att berätta om henne än den här ”drog sig tillbaka från världen och skrev aldrig mer”. Blir även rätt upprörd över att läsa om hur ”advokaten” svartmålas. Skulle hennes egen syster som skyddade henne i alla år plötsligt gå och anställa en person som bara brydde sig om uppmärksamhet? Det låter ganska konstigt och en behöver inte ha läst en massa för att förstå att systern Alice Lee hade oerhört stor integritet.

      Annan kul grej: det finns rätt så många uppgifter om att Harper Lee inte alls slutade skriva, förutom några enstaka essäer/krönikor hon publicerade efter Mockingbird så började hon på en ny roman ganska tidigt efter Mockingbird. Hon påbörjade även en true crime-bok om en seriemördare. Jag kan inte så mycket om just dessa men vet att de omnämns i biografier.

      Vill du börja med någon bok om henne skulle jag börja med Marja Mills bok som är rätt kort, lättläst men väldigt intressant.

      • Tack för tips på biografi! Tror jag börjar med mästerverket själv, Dödssynden faktiskt, då den legat oläst i min bokhylla i flera år (bildningslucka). Jag tycker som Jema att det här inlägget borde finnas i valfri kulturbilaga så den stora massan får läsa.

  3. Skicka in den här posten till DN!!
    Bra skrivet Marcus!

    • Jag övervägde att skriva direkt till respektive artikelförfattare och fråga hur de tänkt men min erfarenhet är att det sällan är intressant för så pass etablerade journalister att ta till sig kritik. Har testat tidigare och visserligen är det ju lite orättvist att dra alla över en kam, jag kanske bara haft otur, men jag har helt enkelt inte den orken längre. Roligare att prata med läsare här på bokhora. Tack för din fina kommentar!

  4. Mycket intressant läsning! Själv läste jag nyligen en bok vid namn How To Suppress Women’s Writing, skriven av Joanna Russ på 1980-talet. Den handlar om precis vad titeln antyder, och även om jag tyckte den var mycket intressant och fortfarande relevant läsning, trodde jag inte att de ”strategier” som togs upp i boken fortfarande användes av folk i dag … Men både att som Olsson gjorde här betona att Lee bara (enigt henne) skrev en bok och att insinuera att Lee inte skulle ha skrivit boken själv utan ha fått hjälp av en framgångsrik man i sin närhet är strategier som tas upp i denna drygt trettioåriga bok. Jag trodde att vi hade kommit längre.

    • Vilket bra tips Hanna! Jag hade inte hört talas om den boken.

      Hörde ett radioprogram för en tid sen (minns tyvärr inte vilket program det var) där de pratade om vilka författarskap/konstnärskap som överlever och blir ”kanon” och undviker att bli bortglömda. De tog upp aspekten att det ofta krävs att efterlevande är väldigt bra på att förvalta arvet i exempelvis en stiftelse och att aktivt jobba för det ska vara kvar och att göra information och verk tillgängliga för sin samtid åter och åter igen. Tänkte lite på detta när jag läste din kommentar också: det är ju ytterligare en aspekt i att så många rykten/myter/föreställningar blir rapporterade om och om igen kring Harper Lee – hon har ingen sån stark grupp av efterlevande som är där och ständigt rättar till missförstånd i dokumentärer och intervjuer. Också en form av av att marginalisera kvinnor utan barn alltså om än inte lika beräknande som att låta bli att läsa på.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida