Jag har försökt i de två avsnitten hittills, men jeeesus, vilken komplicerad intrig. Det hade säkert hjälpt om jag läst böckerna innan, men jag har inte det. Trodde jag läst första för flera år sen, fast jag har nog bara börjat? Minns det om att skriva i blåställ men inget mer. Igår när Hogarth-affären presenterades, då blev det som överslag i hjärnan. Hur, vad, vem, varför, när?
Förlåt för att svära i kyrkan, men just nu känns intrigen som om ett par alkoholiserade konspirationsteoretiker ska berätta hur ALLT hänger ihop. Allt växer i omfång hela tiden, men det blir också tio resor mer svårförstått.
Fast skitsnygg är den, serien och scenografin.
Hänger ni med i ”Gentlemen & Gangsters”?
Föregående inlägg
20 kommentarer
Försökte läsa boken för många år sedan. Gav upp halvvägs. För många trådar att följa. Såg filmen på bio. Förstod väl lite mer men långt ifrån allt. Ger den nu Gentlemen/Gangsters en tredje chans. Hoppas förstå lite mer denna gång. Men om inte annat så är den så himla snygg att man kan titta av den anledningen. Sverrir Gudnason är inte helt fel han heller.
Jag har varit invigd i serien enda från första början (känner de som medverkar + Klas) så jag har ju fått allting väldigt klart och tydligt presenterat från dem. Är det något speciellt som är mest förvirrande? Annars kan jag bara tipsa om att, ge inte upp! Det kan vara svårt att hänga med, men allt tar en sådana vändning i 3 avsnittet och i 4 förklaras det mesta. Det är verkligen värt att hänga kvar, jag lovar!
Sorry, men allt är förvirrande? Jag kan inte peka ut en viss detalj, det är helheten.
Serien är ju verkligen jättefint gjord med miljöer och musik, det gillade jag mycket. Men den lämnar en del frågetecken i handlingen, och jag tror att det till stor del beror på att skådespelarna ser lika gamla ut oavsett tid. T ex när Henry gör lumpen ser han ut att vara 40 bast. Och det är ju en hel del bifigurer som är rätt lika, och nästan uteslutande vita män vilken gör det svårt att hålla ordning. Men du kanske kan hjälpa mig med två frågor? :) Vem ska sonen vara lik? Och vem var halte farbrorn på begravningen? :)
Hurra, jag kan svara! Sonen ska vara lik Henry, och halte mannen är Wilhelm Stern. Håller tummarna för att det är rätt nu…
Hör mycket tydligt att den serien inte är för mig. Tycker för det första inte särskilt mycket om Östergrens böcker, så varför skulle jag tycka om serien? Gissar det i alla fall efter Johannas beskrivning.
Så skönt att det inte bara var jag som hade svårt för den här serien. (Jag har inte läst boken.) Jag plågade mig igenom första delen, men en halvtimme in i den andra delen gav jag upp. Det var ju så händelsefattigt. Och det som hände förstod jag inte. Synd, för jag hade höga förväntningar på serien.
Östergren är/var ju så hyllad. Hans noveller bästa bok i DN i flera veckor, obligatoriskt med bra recensioner
tycks det. Men så dök en recension upp i tidningen Vi där recensenten erkände att han aldrig lyckats komma in i Östergrens böcker. Jag tillhör helt klart den kategorin. Såg filmen på bio men gillade den inte alls. Har svårt för teman med en mängd problematiska män som svärmar runt en femme fatale vars personlighet framträder som platt och mest till för mekaniken i handlingen. Behållningen av filmen var utan tvekan utanverket: scenografin och kostymerna.
Jag läste Genltlemen när den kom ut och tyckte då den var jättebra. Ändå klarar jag inte att hänga med i denna filmatisering. Alla hopp fram och tillbaka i tid. Det enda som stämde med mitt minne är den fantastiska lägenheten och övrig scenografi. Karaktärerna i filmen övertygar inte vilket jag tyckte att de gjorde i boken. Jag har bara sett de två första avsnitten ännu så det kanske klarnar framöver i serien som Julia skriver i tidigare kommentar.
Håller med dig Kerstin. Lägenheten är ”luguber” men Henry känns för ung för rollen. Sen är detmesta förvirrande.
Jag såg hela avsnittet igår också, och handligen lite blev klarare men ändå…
Nu är det bara ett kvar och jag har investerat för mkt tid för att missa det. Men den här upplevelsen känns lite som när Monica i Vänner kollar Dead poets society; fan att man aldrig får tillbaka de två förlorade timmarna!
Jag älskade boken ”Gentlemen”. Det var många år sdan jag läste den men jag känner inte igen mig så mycket i filmatiseringen. Gangsters har jag aldrig läst färdigt. Jag lämnar sällan en bok oläst.
Så skönt att jag inte är ensam om att inte fatta grejen. Hängde mig kvar genom sista avsnittet av ren envishet, och det blev ju lite tydligare mot slutet, men FÖRSTÅR. ÄNDÅ. INTE. Så många generiska vita män att blanda ihop (sånt brukar inte förstöra upplevelsen för mig, men jag hade JÄTTEsvårt att hålla reda på vem som var vem av alla dudes). Och så en fruktansvärt rörig plot med ständiga hopp i tid och rum. Vart tog Leo vägen? Varför var det först han som sjöng i det där bandet, och sen plötsligt Henry? Varför åldrades ingen (ett par gråa slingor i håret räknas inte) på typ 40-50 år? Vem var låtsasamerikanskan som Henry drog iväg med? Var det meningen att en skulle bry sig om karaktärerna? Hittade de någonsin den där skatten de grävde efter? VARFÖR har den här serien tokhyllats?
Leo och Henry är samma person. Att göra två av Henry var hu bara en berättarteknisk detalj för att Henry inte skulle sluka hela Klas östergren/hans alteregos berättelse (det är ju Maud som kommer med den lösningen när hon möter Klas i den lugubra lägenheten).
”Amerikanskan” var ju en av William Sterners hantlangare -de förde ju bort Henry till Wien för att hålla han borta från WS affärer.
TV-serien var outhärdligt seg och långrandig. En fragmentarisk och spretig intrig som faktiskt inte gick att hänga med i. Handlingen uteblev. Stiliga miljöer och bitvis snyggt filmat. Dessa unga pretentiösa figuranter lever i någon slags förlegad parallell kvasivärld, kantad av rökiga jazzklubbar och mörka kaféer. Var finns samtiden 1978…?
[…] var det ju också sista avsnittet av ”Gentlemen & Gangsters”. Serien som har snott sex timmar av mitt liv. Tyvärr blev det slutkänslan. Jag kände sympati för Conny Lang, men i övrigt tyckte jag det […]
Jag älskade serien, mycket just för alla hopp och vändningar. Den var som att läsa en Paul Auster-roman. Lika oförutsägbart.
Sex fullkomligt lysande timmar. Var ett antal år sedan jag läste Gentlemen, och ett par år sedan jag läste Gangsters, men TV-serien fick en o annan pusselbit att falla på plats. Nån jämförde med Paul Auster, och det tycker jag stämmer bra. En krypande känsla av obehag som man inte kan förklara, den bara finns där, mitt i den alldeles vanliga berättelsen om smått eller stort.
Jag vet inte. Tycker inte att storyn är speciellt komplicerad- Boken var värre kände jag.
Ni som har svårt att hålla koll på 4-5 olika personer pga dom råkar ha samma hudfärg tycker jag synd om.
Tråkigt också att det förekom grova spoilers i denna tråden jag gärna hade varit utan. Sätt åtminstone ut en varning först.
Du, det är flera år sen böckerna kom ut och 3 mån sen tv-serien sändes. Om man dessutom inte snappar upp av inläggsrubrik och text att det förekommer spoilers i den långa kommentarsdiskussionen, ja, då vet jag inte. Tänk efter lite själv?