Bokhora.se

02/03 2016
11:33

Igår satt jag i en flygplansstol och tog farväl av Annika Bengtzon. Det kändes mycket sorgligt.

Jag vet inte varför egentligen, för jag tillhör väl inte den skara följare som direkt jublat åt Liza Marklunds författarskap, men jag har åtminstone läst alla böckerna, ganska troget till en början, mot slutet mer och mer slumpmässigt, något jag plockade upp om inget annat fanns.

Så var det på flygplatsen igår, när jag plockade åt mig ”Järnblod”.

Men ändå, sorgligt kändes det, för böckerna om Annika Bengtzon har ändå följt med under lång tid, den första – ”Sprängaren” kom 1998. Det är 18 år sedan. Det känns som nyss, nästan. Den där gula pocketen. Och så Liza på omslaget! Så GÖR man väl bara inte? pratades det om då.

18 år senare är det knappt någon som rycker på axlarna.

Jag har tyckt mycket om att följa arbetet på en tidningsredaktion, det är ett intressant tidsdokument över medias utvecklig, nätets framfart. Det blir som en liten tidsdokumentation i sig, det där. För jag började också skriva på nätet just år 1998, bara en månad efter att ”Sprängaren” kom ut. Jag har således följt den här explosionen ganska nära. Utvecklingen, förändringen. På senare år varit aktiv i mediedebatten en del, numera knappt alls. Även om jag tycker saker, förstås. Och kramar såväl papper som kvällstidning. Jag tycker lite om den där liknelsen som Annika Bengtzon gör, om hennes fiktiva Kvällspressen som en gapig arbetarklasskärring, tror jag hennes ord lyder, kan låta hårt men med lite mildare ordalag kan jag ändå hålla med henne på många sätt, i vad en kvällstidning är, och har för roll i samhället. Jag tycker om Anders Schyman, Kvällspressens chefis. I början tyckte jag till och med om Annikas man Thomas. Inte så mycket nu längre kan jag väl säga.

Annika Bengtzon själv är egentligen inte så himla lätt att tycka om. Det är snarare någon slags motvillig respekt, delat med känslan av att vilja dunka sitt huvud hårt i väggen inför de beslut hon tar och den stolthet och, förstår man till slut tydligt i den sista boken, smärta hon bär med sig från sin uppväxt och ungdom. Saker vi är, människor vi blir. Hur vi formas av enskilda händelser.

Själva historien finner jag också ganska spännande, med seriemördaren från norr som ser ut att gå fri från de brott han anklagas för. Han kan bindas till brottsplatsen via DNA, samtidigt som han verkligen har vattentätt alibi för tidpunkten för de mord han står åtalad för. Polisen Nina Hoffmans tålmodighet och ihärdighet. Hon ger inte upp. Tyvärr är jag mer skeptisk till kopplingen som finns till Annikas plötsligt försvunna syster. Men det är spännande också, de delarna som gör upp med Annikas familj och förflutna. Och på något sätt var väl de två historierna tvungna att vävas ihop, för att ge Annika det avslut hon förtjänar. Även om jag tycker just den kopplingen var den svaga länken i berättelsen.

Jag är i alla fall glad över att jag och Annika har fått frid nu. Vår relation fick nå vägs ände och vi verkar båda vara nöjda med det. Gott så.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida