Bokhora.se

16/03 2016
4:26

Jag har aldrig skrattat så här mycket åt någon annan bok någonsin!

När jag pluggade på universitetet sa en handledare till mig att det alltid är bra att flytta upp det viktigaste till början av en text. Och sen förklara det. Annars kommer ofta en lång utläggning sida upp och sida ner och sen när slutsatsen och det som en kommit fram till väl skrivs ut finns det risk att läsaren missar det.

Därför denna inledningsmening. Roligaste boken ever!

Nu kan jag försöka förklara lite mer utan att behöva ängslas för att det inte ska framgå hur mycket jag gillar ”Hjärnan darrar”. Jag har av oklar anledning delat upp min kulturkonsumtion på ett sätt där olika genrer konsumeras i olika medier. Jag läser nästan aldrig svenska deckare, vilket ju låter jättesnobbigt, men jag ser så mycket på svenska tv-deckare att jag borde få en hedersstödkrage i guld signerad av Ingvar ”Grannen” Hirdwall.

På samma sätt har jag delat upp min humorkonsumtion; jag läser nästan aldrig roliga böcker. Jag har inte blivit övertygad om att det är det bästa mediet för humor trots senaste årens humorboom där män heter saker, där människor är väldigt gamla, flyr genom fönster, rånar banker bara på skoj, äter kända byggnader i europeiska huvudstäder och blir inlåsta i möbelvaruhusmöbler. Jag lyssnar mycket hellre på poddar eller ser humor i tvserier. Och jag säger detta för att förklara mina referenser: jag gillar Extras, Bojack the horseman, Curb your enthusiasm, både engelska och amerikanska The Office, 30 Rock. Och så gillar jag gamla HBO-special med komiker som Tig Notaro, Carrie Fisher, Sarah Silverman. Ibland youtubar jag killar som friar offentligt och blir nobbade av kvinnor som springer därifrån. Ångest är bäst på humor.

När ovanstående är som bäst kan jag skratta högt för mig själv. Men det är sällan som vi människor skrattar när vi är själva eller hur? Socialskrattandet är något annat tänker jag. Ensamskrattandet är ett bättre betyg egentligen. Och redan på s. 11 ligger jag i min säng och skrattar så högt att min katt sneglar på mig och undrar vad jag sysslar med. Jag har huvudvärk och har krupit ner och lagt mig mitt på dagen. Tough crowd. Ä

Men redan första serien, som börjar med ett porträtt av en man i sjömansmössa och bilder av jaget som ligger i en säng tyngd av livet dag ut och dag in gör det där som mina favoritkomiker lyckas med: gå väldigt snabbt från absolut mörkaste mörker och vidare till skratt på väldigt kort tid. Sedan tillbaka i mörker och vidare till skratt. Och så vidare och så vidare som vågor på det hav som seriejaget ser framför sig att hennes nyfunna kaptensvän seglat på innan han blev en man som sitter på en parkbänk och dricker öl.

På det sättet böljar sorg och förtvivlan mot skratt och värme mellan pärmarna i den stora boken ”Hjärnan darrar”. Stor både rent konstnärligt men också till formatet. Jag gillar att den har formen av ett praktverk, en konstnärs monografi, och samtidigt behandlar ämnen som så sällan får utrymme: arbetslöshet, fas 3:s alla föregångare och efterföljare, självskadebeteende, fattigdom, depression och vansinniga praktikplatser. Jag känner ibland igen mig så mycket att det gör ont i bröstet av ångestpåslag men skratten som Wikstens serier framkallar i mig rensar ut den känslan gradvis. Det är aldrig några råa cyniska poänger som görs. Snarare tvärtom. Det finns en gemenskapskänsla i jagets tillbakablickar som gör mig avundsjuk. Jag har inte förmågan att titta tillbaka på mina fellow jobbsökarkurskollegor och se det fina i dem.

”Det var två tanter som skulle hjälpa oss. Dom var väl ganska snälla men jag hatade dom. Jag hatade ju nästan allt på den tiden.”

 

När Wiksten skriver såna meningar så ritar hon kvinnorna sympatiskt. Jag sitter inte och hatar dem. Däremot förstår jag känslan av att vara så fast och instängd i ett liv och ett system att det hatet uppstår. Jagets tankebubbla går ihop med sin datorgrannens tankebubbla. Det står ”döda mig” i små blyertsbokstäver och alla som någon gång befunnit sig i en så kallad arbetsmarkandspolitisk åtgärd vet att det tanken i allra högsta grad är menad bokstavligt och inte som en metafor. I samma rutas nedre hörn står inom parentes: ”vet väl fan inte hur en dator ser ut”. Såna små Sven Nordqvistska detaljer är strösslade hela boken igenom och svåra att förklara såhär i text märker jag nu. När ni läser den här boken kommer ni vilja instagramma typ hälften av alla rutor.Har du inte instagram får du nästan köpa två ex. av den här eftersom det kommer vara svårt för dig att inte vilja riva ut halva boken och ha den på kylskåpet.

Världen som Wiksten målar upp är en form av nedåtgående Dante-spiral mot det helvete där folk ska sysselsättas för sakens skull. Roland Paulsen skriver i sin bok ”Vi bara lyder” från 2015 om hur arbetsförmedlingen blivit en kontrollinstans för att folk ska få sin akassa och en form av dimridå som kanske främst är till för de som redan har jobb. Enligt de undersökningar han citerar jobbar de flesta människor på sina nuvarande jobb enbart för lönen, om de kunde så skulle de inte jobba lika mycket där eller ens alls. Att ha arbetslösa människor som får ersättning sysselsatta har ett moraliskt syfte: det ska löna sig att arbeta men det får inte också löna sig att inte arbeta. Om det arbete som utförs i en så kallad ”åtgärd” är totalt meningslöst spelar mindre roll, en motprestation mot arbetslöshetsersättningen måste finnas för att upprätthålla bilden av att ”göra rätt för sig”. Åtgärderna är alltså inte främst till för den arbetslöse eller den som får försörjningsstöd utan för de som får lön, för att hålla upp deras motivation. Kanske främst för dem känns det som när Wiksten skildrar fruktpackande och arbetet med att göra handväskor av tomma mjölkförpackningar.

image

Varje ”kapitel” eller ”serienovell”, börjar med ett porträtt av någon som jaget träffat i någon av åtgärdens eller utanförskapets hundratals kretsar. Människorna är såna jag skulle hatat om det var jag som satt där med dem. De är jobbiga, de är högljudda, de idkar TMI, de är allmänt konstiga. Och alldeles alldeles underbara! De fantasier som jagets berättelser om dem ofta mynnar ut i är så fina och vackra. Det känns som en överlevnadsmetod som borde få ett namn, jag vill härmed föreslå att vi kallar den ”Wikstenmetoden”, eller varför inte ”Lex Klara”. Träffar du en människa du inte kan förstå och som bara är jobbig och stör – ge hen en backstory. Tilltala hen i tanken som Wiksten gör: ”Var det så att du… ” och fyll sedan på med vad du tycker är förmildrande, vad kan ha hänt personen framför dig som tagit den dit där den är idag: skrikandes på tunnelbaneperrongen eller gråtandes på en yogalektion. Wikstenmetoden höjer upp dessa människor till hjältar. Sjävklart är killen i tribaltatueringar som skriker att vägrar svara på ”KUKFRÅGORNA” i jobbsökardatorn en hjälte. Jag förstod inte det förrän jaget tackar honom i serien.

En sista grej innan jag tvingar mig själv att sluta skriva om hur bra den här boken är: är du ovan vid att läsa den här typer av serien så avskräcks inte av de monokroma blyertsteckningarna – även de blir vackra efter en stund – du måste bara titta efter och se alla detaljer. För Wiksten är inte bara asrolig, hon är även en lysande tecknare som kan göra konst av allt ifrån en mittbenas ofärgade utväxt till Sisters of Mercy-fans rinnande maskara till en mans intensivt tomma blick när han berättar om hur han gör research för att snart kunna lämna samhället och leva i skogen. Hennes sätt att skriva autentisk dialog på är också det som är roligast.

Tack vare alla fina tack som jaget uttalar, alla förlåt hon ber om, så kan även de mest meningslösa ångestfyllda erfarenheter skildras varmt och roligt. Det är hoppingivande för emon som mig. Tack Klara Wiksten!

2 kommentarer

2 kommentarer till ”Hjärnan darrar” – Klara Wiksten

  1. Jag bläddrade i den i bokhandeln igår, och tänkte att det nog kan bli intressant läsning. Dock var jag inte alls beredd på storleken! Det måste väl vara A3? Å ena sidan – jättebra gul samhällsmarkör i bokhyllan, å andra sidan – mindre tilltalande objekt att köpa någon i present.

    • Marcus Stenberg

      Ja jag gillade VÄLDIGT mycket. Jag tycker formatet fungerar jättebra. Jag tänker att det höjer upp det vardagliga kämpandet. Ger det plats. Men jag tror snarare att det är A4-formatet det är närmast. Jag tänkte under läsning att de nog är ritade på a4-ark och sen tryckta i skala 1:1. Kom gärna tillbaka och säg vad du tycker om du läser!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida