Bokhora.se

05/03 2016
13:31

HustrunJag tycker det är en stor varningssignal när komposition och form lyfts högt i bokrecensioner, för jag väljer alltid handling före form och brukar få ut så hemskt lite av så kallade språkexperiment. (Case in point: när Josefine Klougart i Babel sa att form är ett sätt att leva. Of course. Hennes roman hade ju heller ingen historia under alla vinteräpplenmetaforer.) Men när det gäller ”Hustrun” av Meg Wolitzer vill jag ändå brista ut i lovsång över kompositionen. Så snillrik, mästerlig och skarp! Fast också, så tajt ihopflätad med en väldigt bra historia.

Joe och Joan Castleman är på väg från NY till Helsingfors för att han ska ta emot Helsingfors-priset. Det är en liten kusin till Nobelpriset i litteratur. Inte lika fint, inte lika mycket pengar, inte lika prestigefullt, men ändå riktigt bra. (Och finnarna har snott Luciatåget som ett sätt att väcka pristagarna.)
Joe Castleman är en aktad, framgångsrik amerikansk författare. Hans debut ”Valnöten” gjorde stor succé och sen har det bara rullat på i drygt trettio år. Joan har länge varit just en hustru. Hon slutade snabbt sitt eget arbete för att ta hand om de tre barnen, fixa all markservice, stötta och hjälpa Joe, och blunda för hans kvinnoaffärer. Men nu på planet över Atlanten känner hon starkt att hon inte vill det här längre. Hon är sextiofyra, och hon måste skiljas. Det är dålig tajming, men hon tänker berätta det för honom den här helgen.

Via tillbakablickar från när de träffades (han var skrivlärare på hennes college!) och hur deras gemensamma liv blev, samt nutida fantastiska rapporter från prishelgen i Helsingfors, rullas deras livsdrama upp.
Man får snabbt vissa aningar, och det är här kompositionen kommer in. Jag bara bockar för Wolizters förmåga att på dessa 234 sidor plantera, hinta och återkomma till händelser tills allt når sin final. Så mästerligt!
Inte blir det sämre av att teman som tas upp är konst, kvinnors villkor, litterärt skapande, och manligt och kvinnligt värde. Tiden och platsen är USA från 60/70-talet och framåt. (Jajamen, det framgångsrika paret Castleman bor sen länge i ett stort hus i upstate New York.) Det är väldigt lätt att tänka Joe Castleman som vilken verklig manlig, internationellt erkänd amerikansk författare som helst ur den generationen. Philip Roth, John Irving, Paul Auster, osv.

Jag gillade romanen från första sidan, och kände hela läsningen en stegrande ”ojojoj, vad det här kan bli bra”-glädje. Och det blev det! Planeringen som sagt, det litterära livet, det vintriga Helsingfors, och inte minst paret Joe och Joan i alla deras upp- och nedgångar. Gud, vad jag gillar ”Hustrun!”.
Det här är en dessutom sån bok man verkligen vill prata om med någon sen, så ännu ett bokcirkeltips. Helt fantastisk!

10 kommentarer

10 kommentarer till ”Hustrun” – Meg Wolitzer

  1. vilken underbar recension! ännu mer sugen på att läsa den nu!

  2. Åh! Älskade The Interestings, måste läsa denna asap. Och eventuellt allt annat som Meg Wolitzer skrivit. Tack för påminnelsen!

    • Ja, nu har hon absolut hamnat på Vill läsa allt av denna författare-listan.

      • Jepp, ska läsa allt typ NU! Bland annat boken The Position, om barnen till ett par som uppfunnit en sexställning. Låter lite Tom Perrotta!

        Ooh, förresten, hon har haft en liten beef med Jennifer Weiner, påmindes jag om nu! Eller tvärtom kanske. Ur intervju med Weiner:

        ”When Meg Wolitzer told an interviewer that she was disturbed by a rise in “slumber party fiction—as though the characters are stand-ins for your best friends,” Weiner responded that “likable” had become the “new code word” for fiction previously disparaged as chick lit.”

        Å andra sidan tjafsade Weiner med Curtis Sittenfeld efter att Curtis dissat Melissa Banks The Wonder Spot (som jag tyckte var jättebra!) och chicklit i allmänhet, och det slutade med att de blev vänner så till den grad att Sittenfeld tackas som tidig läsare i åtminstone en Jennifer Weiner-bok (tror det kan vara Fly Away Home). Kanske blir samma sak här? Sorry för off topic-kommentar, men jag kan tycka det är lite synd att Jennifer Weiner alltid ska bli så possessive ang chicklitbegreppet när hon själv så uppenbart mognat från den genre hon började skriva i. Enligt mig är hon bara en aningen fluffigare variant på t ex Meg Wolitzer. Tycker sådant är så intressant! Tänker att det måste ha med självbild att göra också. Trist att den där positioneringen mellan ”riktiga” författare och underhållningsförfattare ska behövas, känner jag såhär på kvinnodagen. Men intressant, som sagt.

        /Kommentar som kanske skulle ha varit blogginlägg :D

        • Hänger inte med i alla beefar! Vet bara om Jennifer Weiners kamp för att få upp statusen och recenserandet av kvinnliga förf i NY Times och på kultursidor i allmänhet, och det är ju skitbra.
          Hade inte Claire Messud också ngt om detta med likeable karaktärer? Hennes hp i ”The woman upstairs” ska ju inte vara en sån mysig, trevlig liten skolfröken, och en del stör sig säkert på henne. Jag älskar ju Nora, men Messuds syfte var aldrig att skapa en Lucy Dillon-hjältinna.

          • Jo! Messud var också med i ”likeable characters”-karusellen. Jag älskar The Woman Upstairs, en av de bättre romaner jag läst senaste åren (The Emperor’s Children är nästan ännu bättre), och uppskattade särskilt hur Nora fick vara så avig, bitter och ARG. Och därigenom relaterbar. Uppfriskande. Samtidigt älskar jag ju Jennifer Weiners likeable characters. Också. Man behöver inte välja, som tur är.

            Och ja, Weiners kamp är skitbra men ibland blir det lite knasigt fokus kan jag tycka.

  3. […] veckan träffade jag en kompis som också har läst Meg Wolitzers ”Hustrun” och vi gick igenom ALLT i mästerverket. En väldigt bra bok att diskutera, tips till alla landets […]

  4. […] också utlästa men de läser vi tills jag vill slänga dom i väggen.  Reservationer: fyra. Hustrun (nästa bokklubbsbok) av Meg Wolitzer, Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström, Flykten […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida