Bokhora.se

25/03 2016
21:33

  

Ibland önskar jag att ni vuxna läste fler bilderböcker utan barnsällskap eller barnalibi. Nej, fel. Jag önskar det alltid.

Jag får ut så himla mycket av att läsa bilderböcker. Inte av alla, men jag har läst många himla bra genom åren. Jag önskar att fler av er ville testa! 

Den bästa sortens bilderbok kombinerar berättandet i bild och text. Det kanske är lättare om man som bilderboksförfattare såväl skriver som illustrerar, men det verkar gå utmärkt ibland annars också, till exempel i Sara Bergmark Elfgrens och Maria Fröhlichs ”Just nu har vi varandra”.

Jag ska börja med att erkänna att jag inte alls förstod boken först. Tråkig text och tråkiga bilder. Tråååkig! Så tyckte jag.

Sedan läste jag boken en gång till och tittade mer noggrant på bilderna och plötsligt läste jag den på ett helt annat sätt och då tyckte jag plötsligt att den var helt fantastisk. Fantastisk eftersom den berättar så mycket mellan raderna. Jag älskar böcker där man får tag i någon detalj och så liksom öppnar de sig.

”Just nu har vi varandra” har två berättelser: en berättelse som man läser igenom med automatläget. Då är det ett barn som väntar på kusinerna och det är en timme kvar tills de ska komma. Tid kan kännas så himla långt. Det finns valar som blir tvåhundra år. Ingenting som jag ville skriva lyriskt om. 

Skuggberättelsen finns i titeln ”Just nu har vi varandra”. (Det borde bli ett motto.) Där är det också ett barn som väntar på att kusinerna ska komma. Kanske kan det kännas skönt att skratta igen om man har varit ledsen när ens mormor dog. Man förstår att barnet tyckte om sin mormor, för tiden gick alltid så himla fort när barnet var hos henne. För fort. Kanske fick barnet tvingas därifrån. 

Men mormor blev sjuk. Även om barnet väntade och hoppades på att mormor skulle bli frisk, dog hon. En del djur, till exempel vissa valar, lever tills de blir jättegamla. Varför levde inte mormor i tvåhundra år? (Fast hon kunde ju förstås ha levt lika kort som en humla).

Sen kommer kusinerna. Det kanske kan kännas ungefär som vanligt igen. Mormor är dessutom forfararande med på ett stort foto i hallen. 

Fast inget av det här står i berättelsen. Eller jo, en del ju. Men jag läser in massor. Fyller i och tolkar. Tillåter mig själv att sväva ut. Och som jag svävar! (Om man vill modellera hur man läser mellan raderna för barn är nog ”Just nu har vi varandra” utmärkt).

Jag tycker om hur bild och text samspelar. Jag tycker om berättelsen om mormor. Och även om Sara Bergmark Elfgrens avsikter var mer filosofiska är min läsning av boken mycket rörande. Och tiden är enorm och pyttekort, helt obegriplig ibland men helt klart går den nästan alltid jättefort. Det fanns några år när jag var liten då jag ofta vaknade mitt i natten och tänkte: Tiden är oändlig, inte bara framåt utan BAKÅT och hade Riddar Kato-klo i bröstet sen och kunde inte somna om. Jag tröstades många år senare av synen på tid i Vonneguts ”Slakthus 5″. Där är tiden mer som en linje att röra sig fram och tillbaka på och döden markerar förvisso en ände, men inte slutet. Hur det än är eller har varit: just nu har vi varandra.
Boken klarar Warnqvisttestet. 

1 kommentar

1 kommentar till ”Just nu har vi varandra” – Sara Bergmark Elfgren och Maria Fröhlich

  1. Håller med! Fler vuxna (och ungdomar!?!) borde läsa bilderböcker. Många bilderböcker är ju riktiga konstverk. Och det enkla och korta formatet kan rymma så mycket! Och mycket mer än det som syns ”på ytan”.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida